74
till henne. Det klämde ihop hjärtat på mig. Ebba även gjorde mig ont. Hon var blek, nedslagen — ehuru ej vid elakt lynne — och såg ut som om hon ej visste rätt att ta reda på sig själv och på livet. Hon såg mig ut att behöva en vän, och jag beslöt att efter förmåga bli det åt henne.
Jag passade på ett ögonblick, då vi voro ensamma, och sade till Ebba: ”Har du lust att dricka spenvarm mjölk i min ladugård i morgon bittida? Jag har en ko, som heter Audumbla, som har den allra kostligaste mjölk, och som dessutom är så tam, att hon tar bröd av din hand, om du vill mata henne. Har du lust?”
”Ack… ja" sade Ebba överraskad, i det hon spärrade upp sina vackra ögon, som hastigt blevo helt strålande.
”Nå, då kommer jag och hämtar dig i morgon bittida. Men… kan du vara uppe klockan sex?”
”Klockan fem, klockan fyra, om det behövs!” sade Ebba ivrigt.
”Men du orkar ej gå så långt. Det är över en fjärdingsväg härifrån och till Rosenvik. Nej — det blir för långt!”
”Nej, nej! visst icke. Jag kan nog gå en mil, ja, mera. Jag är stark. Jag kan ju dansa en hel natt!”
”Men vi måste först ha tillstånd av ma chère mère, Ebba.”
”Det förstås, det förstås; jag springer genast för att tala med henne!” Och bort sprang Ebba. Avsky för landet, föresatsen att ej gå ut, allt var bortglömt för utsikten att dricka mjölk i ladugården och köra Pålle.
När jag en stund därefter gick in i ma chère mères kabinett, fann jag henne sittande med Ebba på sina knän, vilken med ett barns glättiga frihet pratade, under det hon gav slurkan allahanda bukter och fasoner. Ma chère mère åter skrattade och lät henne göra det. Det rådde emellan dem det allra bästa förhållande.
