Sida:Grannarna 1927.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

Jag tog fast i detta och frågade ivrigt, om det ej gick an att Serena tog sin spatserritt till Rosenvik och en eller annan gång dröjde kvar hos mig för dagen? Jag skulle då så väl vårda henne, vi skulle vara ute i fria luften, vi skulle dricka spenvarm mjölk, vi skulle sjunga tillsammans, sade jag, och Gud vet allt vad jag sade, ty det kom en vältalighetsflod över mig.

Den söta gumman tackade mig, såg halvt nöjd, halvt bekymrad ut, visste ej om det lät sig göra, suckade slutligen och sade: ”Få se vad min gubbe säger, vi skola tala med honom.”

Som jag i dag riktigt slagit mig på den prosaiska synpunkten, hade jag vid middagsbordet ett vaket öga på den del av hemmets anordning, utan vars fullständighet all livets poesi här i norden — åtminstone inom familjen — fördunstar som champagneskum. Men jag upptäckte här blott, att — jag skulle få rätt mycket att lära av Serena, både i rätter och anrättning m. m. Sedan några år förestår hon den inre hushållningen i sina gamla föräldrars hus och tyckes göra det förträffligt. Den söta flickan var en uppmärksam och behaglig värdinna för hela bordet, under det hon, sittande bredvid den halvblinda morfadern, ägnade honom en beständig omsorg.

Efter middagen började jag snart slå an på mitt projekt med Serena. Björn som nu var med oss slog med mycken kraft och förnuft in i samma sats, och — vi drevo den lyckligt igenom.

Jag var hjärtinnerligen nöjd, och lätt i hjärtat, syntes mig allt annat roligt. Eftermiddagen förflöt under angenäma samtal. Herr Dahl talade med livlighet om herr de Romillys stora donation och om alla de fördelar, som en skolinrättning av den art och omfång, som nu kunde tillvägabringas, skulle tillskynda orten. Den gamle, men ännu kraftige mannen var redan som direktör i full verksamhet för densamma. Han är vid sina sjuttio år ännu så