86
varm för människoväl, som någonsin en tjuguårig entusiast. Att se sådant ger lust att leva länge.
Under vägen hem talade björn och jag nästan blott om Serena. Björn var vältaligare i det ämnet, än han brukar vara i något. ”Det är ett högst aktningsvärt ungt fruntimmer”, sade han bland annat, ”det kan röra en och var att se huru hon helt och hållet uppoffrar sig för de gamla morföräldrarna och glömmer sig själv för deras skull. För två år sedan friade till henne en ung, ovanligt hygglig engelsman, som var dödligt kär i henne. Han fick avslag, ehuru man tror, att Serena ej var likgiltig för honom. Han dolde ej sin förtvivlan, kastade sig i oordningar och tog ett år därefter ett olyckligt slut. Händelsen gjorde ett starkt intryck på Serena och sedan denna tid är hennes lynne mindre glatt, hennes kinder blekare. Men hennes lugn och hennes älskvärdhet ha dock ej övergivit henne.”
Den 5 juli.
Jag har sett honom, jag har sett honom! Skogsmannen, spionen, don Miguel, artigheten, välgörenheten, hemligheten, med ett ord, grannen på Ramm, herr de Romilly!
Hör nu på, min Maria!
I går eftermiddags blev jag angenämt överraskad av svågrars och svägerskors besök. Redan hade jag låtit dem göra alla möjliga upptäcktsresor i min lilla värld, redan började vi att bli muntra och hemmastadda och utkastade planen till aftonvard på Svanö, då helt plötsligt dörren öppnades och förmörkades i detsamma av en hög, stark och mörk figur. Vid första anblicken kände jag igen skogsmannen. Björn gick emot den inkommande med sin vanliga öppna vänlighet och bad honom vara välkommen. Den främmande sade sitt namn med en röst som föreföll
