88
Jacques för den och påstod, att negern endast som den bildade européens slav kunde få något slags värde och även njuta någon bestående lycka.
På björns grimaser såg jag, att detta tal behagade honom illa, och sen det var slut, sade han med eftertryck: ”Jag vet icke om negern kan utveckla en hög intellektuell kraft, och jag vet ej om det är det viktigaste i fråga om människobildning — men jag vet, att han är en människa, och som sådan min broder…!”
”Broder!” utropade de Romilly med en ton, som lät mig spritta till, så underlig, hemsk och nästan hotande ljöd den.
”Ja, broder!” röt björn, som alltmer förivrade sig, ”och den, som driver handel med hans frihet och hans liv, är ett odjur, är värre än ert mördare!”
”En mördare!” upprepade åter främlingen med en krampaktig ryckning på ögonbrynen och med en röst så dyster, att ovillkorligt allas blickar fästade sig på honom. Hans ansiktes uttryck förändrade sig åter, och lugnt, men allvarsamt sade han till björn: ”Monsieur, je pense entièrement comme vous.” Härefter teg han, satt stilla försänkt i sig och tycktes ej mera giva minsta akt på samtalet, som Jean-Jacques nu med sin vanliga lätthet hade fört på andra ämnen.
Om en stund tog herr de Romilly avsked. Jag kände en lättnad, när han var borta, och likväl såg jag ovillkorligt efter honom, med ett begär att ännu se en skymt av denna dystert sköna bild. Jag kunde ej tänka på annat hela den aftonen. Det första intryck han ger, är det av mycken enkelhet och tillika mycken kraft. Han påminner om ett skönt åskmoln. Han är mycket stor, av en stark kroppsbyggnad, snarare fet än mager. Ansiktet är starkt och manligt, färgen mycket mörk. Några ärr, liksom av sabelhugg, misspryda honom ej. Ögonen syntes mig skifta i svart och brandgult. Ibland se de icke upp på långa stun-
