mig missljudande; björn presenterade honom för mig och man satte sig.
Det finnes ingen människa i världen mindre frågande än björn, och främlingar i synnerhet kunna få vara eviga hemligheter för honom. Icke så med Jean-Jacques; han frågar genast ut folk, ehuru på ett lätt sätt, som icke stöter den, som ej är desto mer finkänslig. Inom några minuter hade han frågat herr de Romilly, huru länge han varit i Sverge, huru länge han tänkte bli, huru han fann sig här? m. m. Man måste tillstå, att den främmande ej uppmuntrade hans frågiver, ty aldrig ännu hörde jag någon ge så korta, obestämda och kärva svar. Det oaktat blev jag liksom smittad av Jean-Jacques, och frågade även jag — talande som de andra på fransyska — om icke svenska språket föreföll hans öra hårt. Till min stora förundran svarade han på svenska — väl med utländsk accent, men med en helt förändrad och melodisk röst: ”Tvärtom, det synes mig mycket välljudande, särdeles i ett fruntimmers mun.”
”Ni talar svenska!” sade jag överraskad.
”För några år sedan”, svarade han i samma milda ton, ”tillbragte jag en vinter i Sverge och lärde mig då ert vackra språk.”
Samtalet fortfor härefter på svenska, men herr de Romilly deltog blott litet däri, ehuru Jean-Jacques gjorde sitt bästa för att draga honom in, i det han vidrörde ämnen, som borde vara främlingen bekanta, i synnerhet berättade han honom åtskilligt om Portugal, dess handel och kolonier. Härifrån föll samtalet på människoraserna, ett ämne, som Jean-Jacques avhandlade med kännedom och intresse. Men det syntes mig, att han var orättvis mot vad han kallade den etiopiska rasen, som han satte i bredd med djuren, samt förklarade negrerna alldeles ur stånd av högre kultur. Peter bestred till en del detta påstående. Slavhandeln kom i fråga. Till min förvåning talte Jean-
