Är den icke, lik fågeln Fenix, blott en skön dikt på jorden? Fransiska, ni, som tyckes vara så säker, så hemmastadd i den saken, nämn för mig bland de familjer, ni känner, en enda verkligen lycklig, verkligen enig och som välsignar de band, som sammanhålla den, icke blott i ett ögonblick av dess liv, men under alla skiften av dess livstid. Nämn mig en sådan familj, Fransiska!” Stellan såg starkt och allvarsamt på mig och jag började tänka efter och söka. Är det icke det mest fatala i världen, att ofta just det ord, den sak, som vi behöva, skall undfalla oss, och ju mer vi söka, desto bättre gömmer det sig? Så gick det nu mig med den ”lyckliga familjen”. Jag tyckte, att jag skulle känna en mängd sådana, och nu fick jag ej reda på en enda. Jag sökte och sökte, jag sprang i hus och ur hus hos mina bekanta, jag blev ängslig och varm, ty jag fann ingenstädes allt vad jag sökte. Med en hemlig skadefröjd satt Stellan och såg på mig och väntade. För att frälsa mig och familjesällheten, tänkte jag nu reservera mig mot Stellans överdrivna fordringar och började så: ”Den fullkomliga sällheten finnes ingenstädes på jorden…” Stellan avbröt mig och sade:
”Ni har rätt, Fransiska, och allra minst finnes den inom familjelivet. Människan, efemären, kan på jorden njuta någon glädje, någon lycka, blott med det villkor, att hon där lever som efemär, att hon likt fjäriln gungar sig på trädens kvistar, suger blommornas saft och ej lik dessa sätter sig fast i jorden. Gör man det, så är man genast rov för maskar och mull; allt vad livet har tungt och osmakligt, dess tjocka, ledsamma prosa, kommer över oss. Psykes vingar falla av, fjäriln blir kålmask. Tro mig, Fransiska, jag har sett mer av familjelivet än ni, och alltför mycket för att kunna rosa det och själv önska att spela rollen av ’père de famille’. Familjen är ett instrument, som nödvändigt förr eller senare blir ostämt; det ligger i själva strängarnas art och förhållande till var-
