94
ann. Jag vill visa er det i några familjer som jag känner. Jag kunde börja med min egen, ty även jag, Fransiska, har haft föräldrar och syskon, även jag har hört äktenskapliga trätor, och själv har jag grälat, avundats och kivat med mitt eget kött och blod, men detta är nu förbi, ty vi ha blivit skilda till intressen och hem och därigenom blivit — goda bekanta. Jag vill tala om A—s. De bärgade sig bra nog, tror jag, tills deras barn växte upp. Dessa hade fått en svag uppfostran. De vände illa. Föräldrarna sitta i sorg och fattigdom genom dem.
B—s höllo en annan stråt. De voro stränga och despotiska. De sitta allena. Barnen ha flytt ur hemmet och sky det mer än ett fängelse.
C—s gjorde det till deras viktigaste angelägenheter att väl uppfostra sina barn. Barnen blevo kunniga och talangfulla och — föraktade sina föräldrar, som voro okunniga emot dem. Tyst förgrämda gå de gamla som skuggor bredvid sina lysande barn.
Med D—s ser det bättre ut. De ha inga barn, de äro rika. De ge granna supéer nu såsom de gjort för trettio år sedan. Men om ni ser dem på nära håll, om ni känner tomheten, kölden i deras liv… hu! Maten på deras bord är det enda, som ännu värmer och förenar dem.
Hos E—s såg det länge rätt muntert ut. De voro glada, vänliga, gästfria. Deras döttrar kallades de tre gracerna. Där voro fester och kurtisörer. Åren gingo. Gracerna åldrades i föräldrahemmet. De vissnade tillsammans. Världen glömde dem. De blevo allena med varandra och småträta fram deras fattiga liv. Om aftnarna sitta de vid ett runt bord, tända upp ljus och vänta visiter, men — ingen kommer.
Jag vill icke tala om F—s. Mannen har en vilja, hustrun en annan, där är jämt oväder. Barnen bruka säga: ’När det ej blåser från norr, så blåser det från söder, men alltid är det nordanvind.’
