’Bara man förstår sig på att jämka!’ sade den goda fru G., när hon jämkat ihop någon bräsch, som hennes häftiga man skjutit i hemmet. Det hushållet har jämkat sig fram och har småningom jämkat sig ur all trevnad, ur all ordning. Det jämkar ännu, det bär, det brister ej. Den familjen är i ett tillstånd av beständig andtäppa: ’kräves ej och lever icke’.
Min mor ville, att jag skulle söka mig en hustru i H…ska huset. Jag gick dit en afton. Det såg rätt bra ut. Döttrarna vackra och välklädda. Allt parfymerat och trevligt. Jag gick dit åter på en förmiddag. Ett par strumpor — ej rena — lågo på en stol i salongen. En infam lukt av surt klister mötte mig där. Jag gick in i ett annat rum. Fröknarna flögo ur vävstolarna… huslighet är en förträfflig sak, men vävning derangerar förtvivlat toaletten, och lukten av surt klister är nu en gång min avsky. Surt klister och huslig sällhet rimmar sig aldrig i min känsla.”
”Men detta är barnslighet”, utropade jag. ”Med en sådan äcklighet duger ni ej till att leva på jorden.”
”Nå, jag medger”, återtog han, ”att detta låter småaktigt. Men jag bekänner, att jag nu en gång är av sådan natur. Huslighetens sura klister skrämmer mig att bli husfader.
Min vän J. var gift sen fyra år, och jag hade ej sett honom på den tiden. För en tid sen reste jag åt trakten, där han bodde, och följde då den inbjudning jag fått, att komma till hans ’idylliska hem’. I första rummet lågo två barbenta pigor och skurade. I det andra höll jag på att falla, i det jag snavade på ett snöre, varmed en vävstol var fastbunden vid kakelugnsfoten. Från det tredje hörde jag barnröster gallskrika. Jag väntade några minuter på att skriket skulle tystna, men tröttnade därvid och skyndade, halvdöd, med ett skutt över skurbaljorna, ur detta idylliska hem.”
