Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

— Ja, min herre, vi skola komma, ehuru ni visserligen ej förtjänar detta vänskapsbevis af oss.

Fru de Saint-Luc tackade konungen ödmjukt; men Henrik vände henne ryggen utan att bevärdiga henne med ett svar.

— Hvad har då konungen emot dig? frågade den unga damen sin make.

— Kära vän, svarade Saint-Luc, längre fram, då denna svåra vrede upphört, skall jag säga dig det.

— Men är det då säkert, att den upphör? invände Jeanne.

— Den måste det, svarade brudgummen.

Fröken de Brissac hade ännu icke tillräckligt länge varit fru de Saint-Luc för att vilja envisas; hon kufvade därför sin nyfikenhet och föresatte sig att uppskjuta sina frågor till ett tillfälle, då Saint-Luc nog skulle nödgas besvara dem.

I palatset Montmorency väntade man som bäst på Henrik III, just i det ögonblick, då denna historia börjar. Klockan var redan elfva, och konungen hade ej ännu anländt.

Saint-Luc, som till denna bal inbjudit såväl konungens som sina egna vänner, hade äfven i denna bjudning inbegripit prinsarne och dessas vänner, i första rummet hertigen af Alençon, numera, efter Henrik III:s uppstigande på tronen, hertig af Anjou. Men denne hertig, som ej infunnit sig vid festen i Louvren, tycktes ej heller ämna visa sig på festen i palatset Montmorency.

Konungen och drottningen af Navarra vistades i Béarn och stodo i öppen opposition emot konungen, i det de satt sig i spetsen för hugenotterna.

Som vanligt, tillhörde äfven hertigen af Anjou oppositionen, men detta skedde ej öppet utan i smyg, på det sätt, att han ständigt gömde sig bakom sina vänner.

Det förstås af sig själft, att de ädlingar, som omgåfvo hertigen, lefde i ständig oenighet med dem, som omgåfvo konungen, hvaraf följde, att åtminstone ett par gånger i månaden dueller föreföllo, hvarvid oftast någon dödades eller svårt sårades.

Katarina hade nått sina önskningars mål. Hennes mest älskade son hade bestigit den tron hon eftersträfvat för hans räkning eller rättare för sin egen, och hon regerade i hans namn, under det hon låtsade vända sig från denna världen och endast sysselsätta sig med sin själs välfärd.

Saint-Luc, i hög grad orolig öfver att ej se någon af de kungliga personerna anlända, sökte emellertid att lugna sin