Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7

svärfader, som var högligen bedröfvad öfver detta hotande uteblifvande. Öfvertygad, liksom alla andra, om konung Henriks vänskap för Saint-Luc, hade han trott sig bortgifta sin dotter åt en gunstling, och dock började det nu se ut, som om han gifvit henne åt en i onåd fallen ädling. Saint-Luc sökte på allt sätt ingifva honom ett lugn, som han själf ej ägde, och hans vänner, Maugiron, Schomberg och Quélus, ökade denna ångest genom en gäckande medömkan.

— Ack, min stackars vän, sade Quélus, sannerligen tror jag icke, att du denna gång är förlorad. Konungen bär agg till dig, för det du skrattat åt hans råd, och hertigen, för det du skrattat åt hans näsa.

— Nej, visst icke, svarade Saint-Luc; konungen kommer ej, emedan han gjort en vallfart till ett kloster i Vincennesskogen, och hertigen af Anjou uteblifver, för det han är kär i en dam, som jag glömt att bjuda.

— Men, inföll Maugiron, märkte du konungens min under middagen? Var den förenlig med en vallfart? Hvad hertigen af Anjou beträffar, så är det ju möjligt, att du har rätt, men hvarför skulle icke hans vänner kunna komma? Ser du en enda här? Nej, ej ens storskrytaren Bussy.

— Ack, ja, mina herrar, anmärkte hertig de Brissac, i det han bekymrad skakade på hufvudet, det här förefaller mig som en fullständig onåd. Ack, min Gud, på hvad sätt har väl min familj, ständigt så tillgifven monarkien, kunnat misshaga konungen? - Härvid lyfte den gamle hofmannen förtviflad händerna mot himmeln.

De unga herrarne sågo på Saint-Luc och gapskrattade, hvilket ännu mer upprörde marskalken. Fördjupad i tankar, frågade bruden sig själf, på hvad sätt Saint-Luc kunnat misshaga konungen.

Saint-Luc visste det, han, och var just därför den oroligaste af allesammans.

Plötsligt hördes vid en af salens dörrar ropet: Konungen kommer.

— Ack! utbrast marskalken, betagen af glädje, nu fruktar jag ingenting; kommer nu hertigen äfven, så är jag nöjd.

— Men jag, mumlade Saint-Luc, jag fruktar mer konungens närvaro än hans frånvaro; ty säkert kommer han hit endast för att spela mig ett spratt, liksom det är af samma orsak hertigen af Anjou icke kommer.

Oaktadt denna nedslående tanke skyndade han likväl att