— Du samtycker således?
— Kan man någonsin vägra ers höghet något? Bara ers höghet vill följa med mig och visa mig porten.
— Det behöfs ej; då vi vända tillbaka från jakten, så taga vi en liten omväg; vi passera förbi Porte Saint-Antoine, och jag skall då visa dig huset.
— Förträffligt, nådig herre; men hvad skall jag göra åt karlen, om han kommer?
— Ingenting annat än följa honom, ända till dess du får veta, hvem han är.
— Det är något kinkigt. Om t. ex. den där karlen drifver sin försiktighet så långt, att han stannar på halfva vägen och sålunda klipper tvärt af mina forskningar?
— Jag lämnar åt din egen omsorg att sköta saken, som dig bäst synes.
— Alltså tillåter ers höghet mig att handla som för mig själf?
— Ja, helt och hållet.
— Jag skall så göra, nådig herre.
— Men icke ett ord om allt detta åt våra unga kavaljerer.
— På min adliga ära!
— Och tag ingen med dig.
— Nej, jag svär att gå ensam.
— Välan; det är då afgjordt. Vi taga hemvägen förbi Bastiljen: jag visar dig porten … du kommer hem med mig … jag ger dig nyckeln … och denna afton …
— Föreställer jag ers höghet; det är sagdt.
Bussy och hertigen återvände nu till jakten, som leddes med stor skicklighet af herr de Monsoreau. Konungen var förtjust, och öfverhofjägmästaren fick höra artigheter både af honom och hertigen.
— Nådig herre, sade Monsoreau till den senare, jag vore alltför lycklig, om jag kunnat förtjäna er välvilja, emedan det är er, jag har att tacka för min befattning.
— Men ni vet, min herre, inföll hertigen, att, om ni vill förtjäna min fortfarande ynnest, så måste ni i afton bege till Fontainebleau. Konungen vill jaga där i öfvermorgon och följande dagar, och det är icke för mycket, att ni har en dag på er för att göra er bekant med skogen.
— Jag vet det, nådig herre, svarade Monsoreau, och jag
