96
— I ert ställe, nådig herre, skulle jag öfvergifva alla tankar på denna kvinna.
— Nej, visst icke. Därtill är hon för skön.
— Men ni säger ju själf, att ni knappt sett henne.
— Jag har sett henne tillräckligt för att veta, att hon har ett beundransvärdt blondt hår, gudomliga ögon, en makalös hy och en förtjusande växt. Du finner väl, att man icke gärna afstår från en sådan kvinna.
— Ja, nådig herre, det finner jag verkligen; också börjar jag att ömma för er belägenhet.
Hertigen sneglade på Bussy.
— Det är på min heder allvar.
— Skämtar du icke?
— Nej; till bevis därpå får jag nämna, att, om ers höghet vill gifva mig förhållningsorder och visa mig huset, så skall jag hålla vakt därutanför i afton.
— Du har således ändrat mening?
— Ack, nådig herre, det är ingen mer än vår helige fader, Gregorius XIII, som är ofelbar; säg mig blott, hvad jag har att göra där.
— Du skall hålla dig gömd ett stycke från den port, jag visar dig, och om någon karl går in i huset, skall du följa honom för att taga reda på, hvem han är.
— Ja, men om han, då han går in, slår igen porten efter sig?
— Jag har ju sagt dig, att jag har en nyckel.
— Ack, det var sant; man har således bara en sak att befara, nämligen att jag förföljer en annan än den rätte och att nyckeln hör till en annan port.
— Ah, man kan icke misstaga sig om porten; det är en portgång innanför; vid slutet af denna och på vänster hand finns en trappa; du går upp tolf trappsteg, och då kommer du in i en korridor.
— Hur vet ers höghet det, då ni aldrig själf varit inne i huset?
— Jag har ju sagt dig, att kammarjungfrun är mutad, och hon har sagt mig alltsammans.
— Hin besitta, hvad det är bekvämt att vara prins! Hade det varit jag, så hade jag själf fått taga reda på huset, gå in i portgången, räkna trappstegen och leta mig fram i korridoren. Det hade dragit fasligt lång tid, och Gud vet ändock, om jag hade lyckats.
