102
digt; jag tillbringar ej en enda natt under samma tak som ni, förrän jag blir lugnad med afseende på min fars öde.
Det fruntimmer, som yttrade sig i en så bestämd ton, hvisslade nu skarpt i en liten silfverpipa. Det var på detta sätt man på den tiden kallade på sina tjänare.
I samma ögonblick öppnades den dörr, genom hvilken Bussy inkommit, och den unga damens kammarjungfru skyndade in. Hon var en stor och starkt byggd landtflicka, som tycktes hafva väntat på denna sin matmors kallelse för att genast infinna sig.
Då hon gick in i salongen, ställde hon dess dörr på vid gafvel. Det rum, där Bussy befann sig, upplystes då ännu mer, och han varseblef porträttet emellan de båda fönstren.
— Gertrud, sade damen, du får icke gå och lägga dig, och du skall vara i min närhet, så att du kan höra, när jag ropar.
Kammarjungfrun gick.
Bussy smög sig sakta till dörren för att titta genom springan mellan dörren och väggen; men hur sakta han än gick, knarrade golfvet under hans steg, i samma ögonblick han lade ögat till springan.
Vid detta buller vände sig damen om, och Bussy såg originalet till porträttet, féen i hans dröm.
Ehuru mannen ingenting hört, vände sig äfven han om, då han såg damen göra det, och Bussy igenkände i honom grefve de Monsoreau.
— Aha, sade Bussy; det hvita stoet … den bortröfvade kvinnan … jag skall utan tvifvel bli vittne till någon förfärlig historia.
Bussy såg henne stå där blek och med en föraktfull hållning; Monsoreau hade satt sig: han var icke blek utan gulgrön, han stampade med foten och bet sig i naglarna.
— Min fru, sade slutligen grefve de Monsoreau, hoppas ej att längre kunna inför mig spela rollen af ett förföljdt offer; ni är i Paris, ni är i mitt hus; och ännu mer, ni är grefvinna de Monsoreau, det vill säga min hustru.
— Då jag är er hustru, hvarför neka att föra mig till min far? hvarför längre dölja mig för världens ögon?
— Ni har då glömt hertigen af Anjou, min fru?
— Ni har ju bedyrat, att jag, då jag en gång vore er hustru, ej mer skulle ha något att frukta af honom.
