— Min fru, jag måste ytterligare taga några försiktighetsmått.
— Välan, tag dessa försiktighetsmått, och återkom sedan!
— Diana, sade grefven, hvars vrede synbart stegrades, Diana, lek ej med det heliga äkta bandet; det är ett råd, jag ger er.
— Laga så, min herre, att jag ej behöfver misstro mannen, och jag skall vörda äktenskapets band.
— Jag tycker likväl, att jag genom mitt handlingssätt mot er förtjänt hela ert förtroende.
— Jag tror inte, att det i denna sak är uteslutande deltagande för mig, som förestafvat ert handlingssätt. Åtminstone har slumpen rätt lyckligt gått er till handa.
— Ah, det där är för mycket utropade grefven; jag är i mitt eget hus, ni är min hustru, och komme er än själfva helvetet till hjälp, så skall ni i denna natt tillhöra mig.
Bussy lade handen på sitt värjfäste och tog ett steg framåt, men Diana gaf honom ej tid att visa sig.
— Hör på, sade hon och drog med det samma en dolk ur sitt skärp, se här, huru jag svarar er.
Vid dessa ord störtade hon in i det rum, där Bussy befann sig, slog igen dörren efter sig, sköt för rigeln, och medan Monsoreau lät höra en mängd hotelser och bultade på dörren, sade hon:
— Ni känner mig, min herre, om ni slår minsta splint ur dörren, skall ni finna mig död på tröskeln.
— Var lugn, min fru, sade Bussy, i det han slöt Diana i sina armar, ni skall få en hämnare.
Diana höll på att uppgifva ett skrik; men hon förstod, att den enda fara, som hotade henne, kom från hennes man. Hon teg därför, ehuru hon darrade häftigt.
Grefve de Monsoreau stampade ursinnigt i golfvet, men utan tvifvel öfvertygad om, att Diana tänkte verkställa sin hotelse, lämnade han slutligen salongen och slog dörren i lås efter sig. Man hörde honom aflägsna sig och gå utför trappan.
— Min herre, sade nu Diana, i det hon lösgjorde sig ur Bussys armar och drog sig ett steg tillbaka, hvem är ni, och har har ni kommit hit?
— Min fru, sade Bussy, i det han öppnade dörren till salongen och knäföll för Diana, jag är den man, hvars lif ni räddat. Hur kan ni tro, att jag inträngt hit i
