104
någon elak afsikt eller att jag uppgjort någon plan mot er ära?
Tack vare det ljussken, som nu öfvergöt den unge mannens ädla drag, igenkände Diana honom genast.
— O, ni här, min herre, utropade hon och sammanknäppte sina händer; ni här! Ni har då hört allt?
— Ja, tyvärr, min fru.
— Men hvem är ni då?
— Min fru, jag är Louis de Clermont, grefve af Bussy.
— Ni den tappre Bussy! utropade helt okonstladt Diana utan att ana den glädje, som detta utrop väckte i den unge mannens själ.
— Ack, Gertrud, fortfor hon, i det hon vände sig till sin kammarjungfru, som hade hört sin matmor tala med någon och helt förfärad skyndat in, Gertrud, jag har ingenting mer att frukta, ty från detta ögonblick anförtror jag min heder åt den tappraste och ridderligaste af Frankrikes ädlingar.
Därefter räckte hon handen åt Bussy och sade:
— Stig upp, min herre; jag vet, hvem ni är; nu måste ni äfven veta, hvem jag är.
14.
Hvem Diana de Méridor var.
Bussy reste sig upp, förvirrad af sällhet, och inträdde med Diana i den salong, grefve de Monsoreau nyss lämnat.
Han betraktade Diana med beundran och förvåning; han hade ej vågat tro, att den kvinna, han sökte, skulle kunna uthärda jämförelse med kvinnan i hans dröm, och likväl fann han nu verkligheten öfverträffa allt, hvad han ansett såsom en blott fantasi.
Diana var aderton eller nitton år, således i ungdomens och skönhetens första fägring. Man kunde ej misstaga sig på uttrycket i Bussys blick; Diana såg sig beundrad, och hon hade ej mod att störa hans hänryckning.
Slutligen fann hon dock, att hon måste bryta denna tystnad, som var alltför vältalig.
— Min herre, sade hon, ni har besvarat den ena af mina frågor, men ej den andra. Jag frågade er, hvem ni var,
