106
tonde år utan att ana, att det fanns någon annan värld än den, hvaruti jag lefde med min far, mina svanar, mina turturdufvor, utan att betänka, att detta lugna lif någonsin kunde upphöra, utan att önska, att det någonsin skulle det.
Slottet Méridor var på alla sidor omgifvet af vidsträckta skogar, som tillhörde hertigen af Anjou; där fanns godt om dofhjortar, råbockar och hjortar, dem ingen tänkte på att störa och hvilka, emedan man lämnade dem i fullkomlig ro, slutligen blefvo alldeles tama. Några af dem voro så vana vid min röst, att de skyndade fram, då jag ropade dem; bland andra fanns det en hind, Dafne, som till och med åt ur min hand.
En vår syntes hon ej till på en hel månad; jag trodde henne vara död och begrät henne som en vän, då jag en dag åter fick se henne med två små hjortkalfvar; i början voro ungarna rädda för mig, men då de sågo sin mor slicka min hand, förstodo de, att de ingenting hade att frukta, och de kommo äfven i sin ordning fram till mig.
Ungefär vid den tiden spred sig ett rykte, att hertigen af Anjou sändt en vice guvernör till provinsens hufvudstad. Några dagar därefter fick man veta, att denne anländt, och att det var grefve de Monsoreau.
O, hvarför träffade detta namn så obehagligt mitt öra, redan första gången jag hörde det uttalas? Jag kan ej förklara denna smärtsamma sinnesrörelse annat än som en aning.
Åtta dagar förflöto. Man talade i trakten på olika sätt om denne grefve de Monsoreau. En morgon genljöd skogen af jakthorn och hundskall; jag sprang ända ned till gallerporten vid parken och hann just lagom för att se, hur min Dafne med blixtens hastighet ilade förbi, förföljd af ett koppel hundar; hennes båda hjortkalfvar följde henne.
Ögonblicket därefter såg jag en man, ridande på en svart häst, ila förbi. Det var herr de Monsoreau.
Jag ville skrika, jag ville be om nåd för min arma skyddsling, men han hörde ej min röst eller gaf ej akt därpå, så hänförd var han af sin jaktifver.
Utan att betänka, hvilken oro jag skulle förorsaka min far, om han finge veta min frånvaro, sprang jag åt samma håll, som jag hade sett honom rida; jag hoppades att råka grefven själf eller någon af hans följe för att besvärja dem att sluta upp med detta förföljande. Utan att veta, hvart
