jag tog vägen, sprang jag på detta sätt en half lieue; jag hade förlorat ur sikte både hind, koppel och jägare. Snart kunde jag ej mera höra hundarnas skall; jag dignade ned vid foten af ett träd och började gråta. Om en stund hördes jakten närma sig. Jag reste mig genast upp och skyndade åt det håll, hvarifrån jag hörde larmet.
På ett öppet ställe i skogen fick jag verkligen se den arma Dafne flämtande ila förbi; hon hade nu blott en hjortkalf med sig; den andra hade troligen dukat under och blifvit söndersliten af hundarna.
Hon själf var synbart trött: afståndet mellan henne och kopplet var mindre än första gången; hennes lopp hade förändrats till ett ojämnt hoppande, och då hon ilade förbi, skrek hon sorgligt.
Jag gjorde fåfänga ansträngningar att göra mig hörd. Herr de Monsoreau såg ingenting annat än djuret, han förföljde, och han ilade förbi ännu fortare om möjligt, än första gången.
Bakom honom syntes tre eller fyra af jaktbetjäningen, som med horn och röst uppmuntrade hundarna. Jakten flög förbi som en stormvind och försvann i skogen.
Jag var förtviflad, men snart började jag hoppas, att jakten för tredje gången kunde passera förbi mig. Jag följde således en liten gångstig, som jag visste ledde till slottet Beaugé. Detta slott, som tillhörde hertigen af Anjou, var beläget nära tre lieues från min fars slott. Snart fick jag se det, och först nu erinrade jag mig, att jag gått tre lieues, att jag var ensam och ganska långt från mitt hem.
Jag tillstår, att ett slags obestämd oro fattade mig, och att jag i detta ögonblick endast tänkte på det oförsiktiga, ja till och med opassande i mitt uppförande. Jag följde utmed brädden af en damm, ty jag ämnade bedja trädgårdsmästaren, som ofta gifvit mig blommor. då jag varit där med min far, följa mig tillbaka, då plötsligt jakten ånyo hördes. Ett ögonblick stannade jag och lyssnade. Larmet tilltog, och jag glömde allt annat. Nästan i samma ögonblick såg jag hinden störta fram ur skogen på andra sidan dammen. Hon var nu ensam, ty hon hade äfven förlorat sin andra kalf; åsynen af vattnet tycktes återge henne krafser; hon störtade sig i dammen, liksom hade hon velat komma till mig.
I början sam hon ganska raskt. Jag betraktade henne
