110
— O, aldrig, min far, om ni har något medlidande med ert barn, aldrig!
— Diana, min älskling, sade han, hur skulle jag kunna tvinga dig till något; du vet ju, att jag tillber dig; betänk dig en vecka, och om, inom åtta dar …
— O, nej, nej, utropade jag, det är onödigt; icke åtta dar, icke åtta timmar, icke en minut. Nej, nej, o, nej.
Jag brast i tårar.
Min far tillbad mig; han hade aldrig förr sett mig gråta så, han tryckte mig i sina armar och ställde mig tillfreds genom att på sin heder lofva mig, att han aldrig mer skulle tala om detta giftermål.
En månad förflöt verkligen, utan att jag såg herr de Monsoreau och utan att jag ens hörde talas om honom, då min far och jag en morgon erhöllo en inbjudning till en stor fest, hvilken herr do Monsoreau skulle gifva för hertigen af Anjou, som väntades på besök till den provins, hvars namn han bar. Denna fest skulle äga rum på stadshuset i Angers.
Med brefvet följde en personlig inbjudning från prinsen, som skref till min far, att han påminde sig fordom ha sett honom vid konung Henriks hof, och att han med nöje skulle återse honom.
Min första känsla var att be min far neka, och säkert skulle jag lyckats öfvertala honom, om bjudningen endast varit från herr de Monsoreau; men prinsen hade äfven del i denna inbjudning, och min far vågade ej såra hans höghet med ett afslag.
Vi begåfvo oss således till denna fest. Herr de Monsoreau mottog oss, såsom hade ingenting passerat; han bemötte mig såsom alla de andra damerna, och jag ansåg mig lycklig att å hans sida ej vara föremål för något slags utmärkelse.
Men det förhöll sig ingalunda på samma sätt med hertigen af Anjou. Genast från början fästes hans blick på mig. Jag kände mig besvärad af denna blick, och utan att säga min far orsaken, hvarför jag önskade lämna balen, bad jag honom så mycket därom, att vi voro de första, som begåfvo oss af.
Tre dagar senare infann sig grefve de Monsoreau på Méridor; jag fick se honom på långt håll och drog mig undan i min kammare.
