förtviflad, och tjugu gånger bedyrade han vid sin heder, att om han kunnat ana, det jag haft en sådan ömhet för hans offer, skulle det varit honom ett nöje att skona det; dessa bedyranden öfvertygade mig emellertid på intet sätt, att grefven skildes från mig utan att ur mitt hjärta ha kunnat utplåna det intryck, han där gjort.
Då grefven tog afsked, bad han min far om tillåtelse att snart få återkomma. Han var född i Spanien, hade blifvit uppfostrad i Madrid, och min far fann ett slags nöje uti att med honom samtala om ett land, där han så länge vistats. Dessutom var grefven af god familj, vice guvernör i provinsen, därtill, såsom man sade, hertigens af Anjou gunstling; och min far hade således intet skäl att vägra honom denna begäran.
Ifrån detta ögonblick upphörde tyvärr, om ej min lycka, åtminstone mitt lugn. Snart varseblef jag det intryck, jag hade gjort på grefven. I början kom han blott en gång i veckan, men snart två och slutligen alla dagar. Jag såg det nöje, min far erfor af hans samtal, som alltid antydde ett öfverlägset förstånd. Jag tordes ej beklaga mig; ty hvad hade jag väl att beklaga mig öfver? Grefven var artig mot mig, som mot en älskarinna, vördnadsfull, som mot en syster.
En morgon kom min far in till mig med ett mer än vanligt allvarsamt utseende, hvilket dock förrådde ett slags tillfredsställelse.
— Mitt barn, sade han till mig, du har ju alltid försäkrat mig, att du skulle anse dig lycklig, om du ej behöfde lämna mig?
— Ack, min far, utropade jag, du vet ju, att detta är min innerligaste önskan!
— Välan, min Diana, fortfor han, i det han lutade sig med öfver mig för att kyssa mig på pannan, det beror endast af dig själf att se denna önskan förverkligad.
Jag anade hvad han hade att säga mig, och bleknade så förfärligt, att han drog sig tillbaka, innan han med sina läppar vidrört min panna.
— Diana, mitt barn, utropade han; o min Gud, hvad fattas dig?
— Herr de Monsoreau, är det ej så? stammade jag.
— Ja, hvarför icke? sade han förvånad.
