— Fröken har rättighet att göra, hur fröken behagar. Jag har fått befallning att öfverlämna detta bref, och jag lägger det här för era fötter.
Mannen lade verkligen ned brefvet och lämnade sedan rummet.
— Hur skall jag göra? frågade jag Gertrud.
— Om jag vågade gifva fröken ett råd, så läs brefvet; kanhända underrättar det oss om någon fara, den vi sedan kunna undvika.
Rådet var så förståndigt, att jag ändrade mitt första beslut och öppnade biljetten.
I detta ögonblick afbröt Diana sin berättelse, steg upp, öppnade en liten byrå och framtog ett bref.
Bussy blickade på utanskriften och läste: Till Diana de Méridor.
Med en blick på den unga kvinnan tillade han:
— Detta är hertigens af Anjou stil.
— Ack, svarade hon med en suck, han bedrog mig då ej!
Då Bussy tvekade att öppna brefvet, fortfor hon:
— Läs, min herre; slumpen har ju invigt er i de viktigaste händelserna af min lefnad; jag bör ej mer ha någon hemlighet för er.
Bussy läste:
“En olycklig furste, hvars hjärta djupt blifvit träffadt af er himmelska skönhet, skall i afton klockan tio infinna sig hos er för att söka ursäkta sitt uppförande mot er, ett uppförande, som han ganska väl vet ej kan ha någon ursäkt annat än i den oöfvervinneliga kärlek, han hyser för er. Frans.”
— Således är detta bref verkligen från hertigen af Anjou? frågade Diana.
— Ja, svarade Bussy; det är hans stil och hans egenhänEiga namnteckning.
— Skulle han väl vara mindre brottslig, än jag förmodat? suckade Diana.
— Hvilken? Prinsen? frågade Bussy.
— Nej, grefve de Monsoreau.
Nu suckade Bussy i sin ordning.
— Fortfar, min fru, sade han, och vi skola söka bedöma både fursten och grefven rätt.
Diana fortsatte: Detta bref, som jag ei hade något skäl
