116
“En vän vakar öfver er. I morgon skall ni få underrättelser om honom och om er far.”
Det är lätt att fatta, hur glad jag blef; mitt hjärta klappade så, att det kunnat spränga mitt bröst. Jag visade biljetten för Gertrud, och den öfriga delen af dagen tillbragtes med att vänta och hoppas.
Andra natten förflöt lika lugnt som den första; omsider inföll den så ifrigt efterlängtade frukosttimmen, ty jag betviflade ingalunda, att jag i mitt bröd skulle finna en annan biljett. Jag bedrog mig ej; denna biljett var affattad i följande ordalag:
“Den person, som bortfört er, ankommer till slottet Beaugé i afton klockan tio; men den vän, som vakar öfver er, skall infinna sig under era fönster klockan nio med ett bref från er far, som skall anbefalla er att skänka honom det förtroende, hvilket ni, utan detta bref, kanske ej skulle bevilja honom. Bränn upp denna skrifvelse.”
Jag läste och omläste detta bref och kastade det sedan på elden. Handstilen var mig alldeles obekant, och jag erkänner, att jag var okunnig om, från hvem denna biljett kunde vara.
Gertrud och jag förlorade oss i gissningar; väl hundra gånger gingo vi till fönstret för att se, om vi ej kunde upptäcka någon vid dammen eller i skogsbrynet; men allt var tyst och öde.
En timme efter middagen klappade man på vår dörr; det var första gången, man sökte komma in till oss på annan tid än vid måltidstimmarna. Som vi icke kunde stänga vår dörr innanför, återstod ej annat val än att låta dem komma in.
Det var samma person, som hade tilltalat oss, då vi ännu befunno oss i hästbåren, och sedan på slottsgården. Jag kunde icke känna igen hans anletsdrag, emedan han var maskerad, då han tilltalade oss; men vid de första ord han yttrade, igenkände jag honom på rösten.
Han lämnade mig ett bref.
— På hvilkens vägnar kommer ni, min herre? frågade jag.
— Om fröken täckes läsa brefvet, svarade han, så får fröken nog se det.
— Men jag vill ej läsa detta bref, då jag ej vet, från hvem det kommer.
