122
hästar, af hvilka den ena var grefvens svarta springare och den andra en hvit gångare, som var ämnad åt mig. Grefven hjälpte mig upp i sadeln. Gertrud skulle rida på samma häst som en af grefvens tjänare.
Vi aflägsnade oss i galopp. Jag märkte, att grefven hade tagit min gångares tygel, ehuru jag sade honom att jag var ganska van att sitta till häst; men han svarade mig då, att min gångare var litet skygg af sig.
Vi hade ridit ungefär i tio minuter, då jag hörde Gertrud ropa mig. Jag vände mig om och varseblef, att några af karlarne tagit en motsatt väg och förde henne med sig inåt skogen, medan grefven och de öfriga följde med mig.
— Gertrud! ropade jag. Min herre, hvarför följer icke Gertrud med oss?
Det är ett oundvikligt försiktighetsmått, svarade grefven; om vi bli förföljda, måste vi lämna tvenne spår efter oss; det skall nu åt bägge hållen heta, att man sett ett fruntimmer, åtföljdt af några karlar, rida förbi. På detta sätt kunna vi hoppas, att hertigen af Anjou tar oriktig väg och förföljer er tjänarinna i stället för er själf.
Ehuru detta svar syntes ganska naturligt, tillfredsställde det mig ingalunda; men hvad var att göra? Jag suckade och afbidade hvad komma skulle.
För öfrigt följde grefven verkligen den väg, som förde till Méridor. Med den hastighet, hvarmed vi redo, borde vi inom en fjärdedels timme ankomma till slottet; men då vi hunnit till en korsväg i skogen, som var mig väl bekant, tog grefven plötsligt af åt vänster och följde en väg, som aflägsnade oss från slottet. Jag började genast att skrika, och oaktadt min gångares hastiga lopp, stödde jag redan handen mot sadelknappen för att hoppa af, då grefven slingrade sin arm omkring mig, lyfte mig ur sadeln och satte mig framför sig på sin häst. Min hvita gångare, som kände sig fri, flydde gnäggande inåt skogen.
Detta skedde så hastigt, att jag knappt hann skrika till, innan grefven lade sin hand på min mun för att tysta mig.
— Min fröken, sade han, jag svär, att jag endast handlar i enlighet med er fars vilja, hvarpå jag skall gifva er ett bevis vid första halt vi göra; om detta bevis ej är nog för er, så bedyrar jag vid min heder, att ni skall bli fri.
— Men ni sade ju, min herre, att ni skulle föra mig till min far!