Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
123

— Ja, jag sade så, ty ni tvekade att följa mig, och ett ögonblicks längre tvekan hade påskyndat både hans, er och min undergång, hvilket ni sedan bort inse. Hör på, fortfor grefven, i det han höll inne sin häst, vill ni bereda er fars död? Vill ni störta er själf i fördärfvet? Säg blott ett ord, och jag skall genast föra er till slottet Méridor.

— Ni nämnde, att ni skulle förete bevis på att ni handlar i enlighet med min fars vilja?

— Ja, se här beviset, sade grefven; tag detta bref och läs det på första ställe, där vi taga in. Om ni, då ni läst det, ännu önskar återvända till slottet, så upprepar jag vid min heder, att ni skall vara fri. Men om ni vördar er fars befallningar, så är jag viss på, att ni ej skall återvända dit.

— Välan, min herre, låt oss då skynda till det ställe, där vi skola göra halt; ty jag längtar att få öfvertyga mig om, huruvida ni sagt mig sanningen.

— Men kom ihåg, min fröken, att ni följer mig frivilligt.

— Ja, frivilligt, såvida en ung flicka kan sägas handla frivilligt, då hon å ena sidan ser för ögonen sin fars död och sin egen vanära, å den andra nödvändigheten att förtro sig till en man, den hon knappt känner; men, lika godt, jag följer er frivilligt, min herre; därom kan ni öfvertyga er, såvida ni vill låta gifva mig en häst.

Grefven gaf härvid ett tecken åt en af sitt folk att stiga af. Jag hoppade ned från hans häst, och inom ett ögonblick red jag åter vid hans sida.

— Gångaren kan icke vara långt härifrån, sade grefven till den karl, som stigit af; sök reda på honom i skogen. Du träffar oss åter vid La Châtre.

Jag ryste ovillkorligen. La Châtre låg tio lieues från slottet Méridor, på vägen till Paris.

— Min herre, sade jag, jag följer er; men vid La Châtre skola vi uppgöra våra villkor.

— Det vill med andra ord säga, min fröken, svarade grefven, att ni vid La Châtre skall gifva mig era befallningar.

Denna skenbara undergifvenhet lugnade mig ingalunda; emellertid, som jag icke hade något annat medel att undkomma hertigens af Anjou förföljelser, fortsatte jag färden under djup tystnad. Vid dagbräckningen ankommo vi till