124
La Châtre. Men i stället för att rida in i byn ställde vi vår kosa till en aflägsen stuga.
Jag höll hastigt in min häst.
— Hvart taga vi nu vägen? frågade jag.
— Hör på, min fröken, svarade grefven; jag har redan märkt ert öfverlägsna förstånd, och det är just till detta ert förstånd jag nu vädjar. Kunna vi väl, då vi söka undfly en furste, näst konungen den mäktigaste man i riket, taga in på ett vanligt värdshus midt i en by, där förste bonde, som såge oss, skulle ange oss? En människa kunde man väl muta, men icke en hel by.
Det låg i alla grefvens svar så mycket skarpsinne, att jag ej kunde invända något.
Då vi anlände till stugan, syntes det, att vi voro väntade. Utan att jag gifvit akt därpå hade en af vårt följe ridit förut dit, och en god brasa flammade i en liten, ganska snygg kammare, där en säng redan stod bäddad.
— Se här ert rum, min fröken, sade grefven; jag skall nu afvakta edra befallningar.
Därefter bugade han sig och lämnade mig allena.
Jag tog genast fram min fars bref …
— Se här är det, grefve Bussy; jag tar er till domare; läs själf.
Bussy tog brefvet och läste:
“Min älskade Diana!
Om du, såsom jag ej betviflar, enligt min bön följt med grefve de Monsoreau, så har han helt visst sagt dig, att du haft den olyckan att allt för mycket behaga hertigen af Anjou, och att det är denne furste, som låtit enlevera dig och föra dig till slottet Beaugé; döm häraf, hvad du har att frukta af denne furste, och hvilket öde som hotar dig. Välan, det gifs ett medel att undgå denna vanära, den jag ej skulle öfverlefva, och det är att räcka din hand åt vår ädle vän. Är du väl en gång grefvinna de Monsoreau, skall grefven försvara sin hustru, och han har svurit att på allt upptänkligt sätt göra det. Min önskan är således, älskade barn, att detta giftermål försiggår så fort ske kan, och om du uppfyller mina önskningar, så ger jag dig min faderliga välsignelse och ber till Gud, att han värdes skänka dig all den sällhet, hans kärlek förvarar åt sådana hjärtan som ditt.
Din egen far.”
