Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
127

grefven än styrde sin kosa, lugnade mig alltid hans afresa.

Vi tillbragte hela dagen i stugan. Om aftonen inträdde den, som tycktes vara anförare för eskorten, för att, som han sade, mottaga mina befallningar. Alldenstund faran syntes mig minskas, i samma mån jag aflägsnade mig från slottet Beaugé, svarade jag honom, att jag var färdig att när som helst bege mig på väg; fem minuter därefter inträdde han åter och underrättade mig, att allt var i ordning. Utanför porten fann jag den hvita gångaren; han hade sålunda blifvit återfunnen.

Vi färdades oafbrutet hela natten och gjorde halt först i dagbräckningen. Jag beräknade, att vi borde ha tillryggalagt nära femton lieues; för öfrigt hade grefven vidtagit alla möjliga försiktighetsmått, på det jag hvarken skulle lida af trötthet eller köld. Det sto, jag red, var en utmärkt passgångare, och då jag lämnade stugan, hängde man öfver mina axlar en skinnfodrad kappa.

Under hela färden visades mig ständigt samma uppmärksamhet och vördnad. Det var påtagligt, att någon for före oss och hade bestyr att på förhand tinga kvarter, men om det var grefven själf, det har jag aldrig fått veta, ty enligt vår öfverenskommelse återsåg jag honom ej en enda gång under hela vägen.

Sjunde dagen om aftonen varseblef jag från höjden af en kulle en stor massa hus. Det var Paris.

Vi gjorde nu halt för att invänta natten. Då mörkret inbrutit, begåfvo vi oss åter på väg. När vi kommit in i staden, redo vi raka vägen till Bastiljplatsen. Hör möttes vi af en man, som tycktes vänta oss och som sade:

— Här är det.

Porten stod öppen, och en lampa, som var ställd på nedersta trappsteget, upplyste hela förstugan.

— Min fröken, sade anföraren för eskorten, ni har nu kommit fram. Här slutar det uppdrag vi fått att följa er.

Våra ledsagare hälsade nu vördnadsfullt och redo sin väg.

Gertruds först göromål var att stänga till porten, och vi gingo uppför trappan. Vi inträdde i samma våning, där ni, gefve Bussy, och jag nu befinna oss. När jag kommit in i min sängkammare, fick jag till min stora förvåning se mitt eget porträtt.

Jag igenkände detta porträtt, det hade hängt i min fars