128
rum på slottet Méridor; grefven hade utan tvifvel begärt det af min far och erhållit det.
Jag ryste, ty af detta nya prof fann jag, att min far redan ansåg mig som grefve de Monsoreaus maka.
Vi gingo genom hela våningen; den var ödslig, men ingenting fattades där; i alla rum var eld uppgjord, och matsalen väntade oss ett väl serveradt bord. Jag blickade flyktigt därpå och såg, att det fanns blott ett enda kuvert; detta lugnade mig något.
— Fröken, sade Gertrud, ni ser, att grefven ända till slut håller sitt löfte.
— Ja, tyvärr, svarade jag med en suck; jag skulle hellre sett, att han brutit några af sina löften; han hade därigenom löst mig från mina.
Följande dag gick Gertrud ut och såg sig omkring; vid hennes återkomst fick jag veta, att vi bodde vid gatan Saint-Antoine, midt emot hôtel des Tournelles, och att den fästning, som reste sig till höger om oss, var Bastiljen.
Dessa underrättelser tjänade mig för öfrigt till ingenting. Jag kände ej Paris, emedan jag aldrig varit där förr.
Dagen förflöt utan någon ny tilldragelse, men om aftonen, då jag skulle sätta mig till bords, klappade någon på porten.
Gertrud och jag sågo häpna på hvarandra; det klappade ånyo och hårdare än förut.
— Gå och se efter, hvem det är, sade jag.
— Och om det är grefven? frågade hon, då hon såg mig blekna.
— Om det är grefven, svarade jag med ansträngning, så öppna för honom; han har redligt hållit sina löften, och han skall få se, att äfven jag håller mina.
Ett ögonblick därefter kom Gertrud tillbaka.
— Det är grefven, sade hon.
— Må han komma in, svarade jag.
Gertrud lämnade plats för grefven, som redan visade sig på tröskeln.
— Välan, min fröken, frågade han, har jag troget uppfyllt öfverenskommelsen?
— Ja, min herre, jag tackar er, svarade jag.
— Ni tillåter då, att jag gör er min uppvaktning? tillade han med ett smålöje, hvars gäckande uttryck han ej förmådde dölja.
