— Stig in, min herre.
Grefven nalkades men förblef stående, till dess jag gaf honom tecken att sätta sig.
— Medför ni några underrättelser? frågade jag.
— Hvarifrån och från hvem, min fröken?
— Från min far, från Méridor.
— Jag kommer ej från slottet Méridor och har ej återsett baronen.
— Nå, från Beaugé och hertigen af Anjou?
— Ja, jag har varit på Beaugé och talat vid hertigen.
— Nå?
— Han fruktade, att ni var död.
— Ni sökte väl att öfvertyga honom därom?
— Jag gjorde allt hvad jag kunde i den vägen.
— Hvar är hertigen nu?
— I Paris, dit han återkom i går afton.
— Hvarför har han återkommit så hastigt?
Emedan man ej gärna stannar på ett ställe, där man tror sig ha en kvinnas död att förebrå sig.
— Har ni träffat honom sedan hans återkomst till Paris?
— Ja, jag kommer just nu från honom.
— Har han talt med er om mig?
— Jag lämnade honom ej tid därtill. Jag anhöll, att han måtte uppfylla ett löfte, som han gifvit mig. Han har nämligen lofvat att för de tjänster, jag gjort honom, låta utnämna mig till öfverhofjägmästare.
— Ack ja, sade jag med ett sorgset leende, ty jag kom ihåg min arma Dafnes död, ni är en fruktansvärd jägare, jag minns det alltför väl; ni är säkert fullt berättigad till denna befattning.
— Det är ej för min skicklighet som jägare jag erhåller den, min fröken, det är för de tjänster, jag gjort prinsen. Jag har ingalunda någon rättighet till denna plats, men hertigen af Anjou vågar ej vara otacksam mot mig.
Det låg i dessa svar. oaktadt den vördnadsfulla ton, hvarmed de uttalades, någonting som förfärade mig, ty de förrådde en okuflig vilja.
Jag stod ett ögonblick stum.
— Är det mig tillåtet att skrifva till min far? frågade jag.
— Utan tvifvel; men betänk, att era bref kunna bli uppsnappade.
