134
— Det var icke min afsikt, jag säger er blott, huru det förhåller sig, ingenting annat.
— Nå, då är det jag, som i min ordning vill ställa till er samma fråga ni nyss gjorde mig. Hvad ämnar ni företaga, min herre?
— Tyvärr, svarade grefven bittert, är jag en man med föga rådighet. Jag har uppgifvit ett medel; detta medel anstår er ej; jag afstår därifrån, men bed mig ej uttänka något annat.
— Men, min Gud, faran är kanske mindre, än ni tror.
— Det är, hvad framtiden skall visa er, min fröken, sade grefven, i det han steg upp. I alla fall upprepar jag ännu en gång, att grefvinnan de Monsoreau nu skulle ha så mycket mindre att frukta af prinsen, som det nya ämbete, jag innehar, gör mig helt och hållet beroende af konungen, och både jag och min hustru skulle naturligtvis kunna påräkna hans beskydd.
Jag svarade blott med en suck. Hvad grefven nämnde, var ganska sannolikt.
Grefve de Monsoreau teg ett ögonblick liksom för att lämna mig tid att svara, men jag hade ej styrka därtill. Han hade stigit upp och var färdig att gå. Ett bittert smålöje öfverfor hans läppar; han bugade sig och lämnade rummet.
Jag trodde mig höra några eder undfalla honom, då han gick nedför trappan.
Jag ropade på Gertrud, som vanligen uppehöll sig i kabinettet eller sängkammaren, då grefven kom; hon skyndade in till mig.
Jag stod bakom ena fönstergardinen, så att jag utan att bli bemärkt kunde se allt, som passerade på gatan. Vi stodo ungefär en timme kvar vid fönstret, men ingen syntes till.
Dagen därpå, då Gertrud gick ut, tilltalades hon af en ung man: det var den samme, som hon dagen förut sett i prinsens sällskap. På alla hans frågor svarade hon ej ett ord, så att han slutligen förlorade tålamodet och gick ifrån henne.
Denna omständighet förfärade mig på det högsta; det var början till en förföljelse, som säkert ej skulle stanna vid detta första försök. Jag fruktade, att grefven ej skulle komma till mig på aftonen, och att man möjligen om natten
