Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
135

skulle intränga i huset; jag skickade därför bud till honom, och han infann sig genast.

Jag berättade allt och beskref för honom den unge mannens utseende, såsom Gertrud hade beskrifvit det för mig.

— Det är Aurilly, sade han; hvad har Gertrud svarat honom?

— Gertrud har ej alls gifvit honom något svar.

Grefven tycktes öfverlägga en stund.

— Hon har gjort orätt uti att ej svara, sade han. Det gäller att vinna tid. I dag beror jag ännu af hertigen af Anjou; men om fjorton dagar, ja, kanhända om åtta dagar är det hertigen af Anjou, som beror af mig. Det gäller således att draga ut på tiden. Hoppet skall gifva honom tålamod. Ett bestämdt afslag däremot skulle förmå honom till ett förtvifladt beslut.

— O, skrif till min far, utropade jag; han skall kasta sig till konungens fötter, och konungen skall ha medlidande med en gubbes tårar.

— Det kommer an på, i hvad lynne konungen är och huru vida det för ögonblicket ingår i hans politik att vara vän eller ovän med hertigen af Anjou. För öfrigt fordras sex dagar för att få ett bud till er far och sex dagar för er far att komma hit, och inom tolf dagar kan hertigen af Anjou, så vida vi ej hindra honom, ha företagit mycket.

— På hvad sätt kan man då hindra honom?

Grefven svarade ej; jag förstod, hvad han tänkte, och jag slog ned ögonen.

— Min herre, sade jag efter ett ögonblicks tystnad, gif Gertrud era befallningar, och hon skall rätta sig därefter.

Ett omärkligt småleende sväfvade på grefvens läppar vid detta första vädjande till hans beskydd.

Han samtalade därefter en stund med Gertrud, hvarefter han vände sig till mig och sade:

— Min fröken, jag skulle kunna bli bemärkt, om jag ginge härifrån nu. Om ett par timmar är det mörkt; tillåter ni mig att tillbringa dessa timmar i ert sällskap?

Grefven hade nästan rättighet att fordra detta, och han nöjde sig dock med att bedja därom. Jag gaf honom tecken att stanna.

Det var nu först jag märkte det utomordentliga välde grefven hade öfver sig själf: inom ett ögonblick öfvervann han det brydsamma uti vår ömsesidiga ställning, och hans