10
— Ja, sire, svarade Saint-Luc utan att låtsa märka konungens hänsyftning, jag tror, att han är i gräl med någon.
— Gå och se efter, hvad det är, återtog konungen, och kom genast tillbaka och säg mig det.
Med den näston, som konungen ibland brukade antaga, hördes Chicot verkligen utropa:
— Och ändå har jag utgifvit öfverflödsförbud! Men om dessa ej äro tillräckliga, skall jag utfärda flera, ja, så många, att de väl en gång skola förslå; om mina förordningar ej äro goda, skola de åtminstone bli många. Vid Belzebub, sex pager, herr de Bussy, det är alldeles för mycket!
Härvid blåste Chicot upp kinderna, vrickade på höfterna och satte armarna i sidorna, alldeles som konungen plägade.
— Hvad är det han säger om Bussy? frågade konungen, i det han rynkade ögonbrynen.
Saint-Luc ämnade just svara konungen, då hopen hastigt delade sig och lämnade plats för sex pager, klädda i guldtyg och bärande på bröstet sin herres vapen, strålande af ädelstenar. Efter dem följde en ung, vacker ädling med förnäm hållning och spotsk min; hans enkla, svarta sammetsdräkt gjorde ett starkt afbrott mot hans pagers granna dräkter.
— Bussy! ropades från alla håll; Bussy af Amboise!
Många skyndade den unge mannen till mötes eller makade sig åt sidan för att låta honom pasera.
Maugiron, Schomberg och Quélus hade tagit plats bredvid konungen, liksom för att försvara honom.
— Se, sade den förstnämnde med hänsyftning på Bussys oförmodade ankomst och hertigens af Anjou uteblifvande, där kommer drängen, men hvar är herrn?
— Tålamod! svarade Quélus; framför drängen gingo drängens drängar. Drängens herre kommer kanske efter.
— Hör på, Saint-Luc, sade Schomberg, den yngste af konungens favoriter, men tillika en af de tappraste, Bussy visar dig föga heder; se bara på hans svarta dräkt. För tusan! passar den på ett bröllop?
— Nej, inföll Quélus, den passar snarare på en begrafning.
— Ack! mumlade Henrik, om det ändå vore hans egen begrafning, och om det vore efter sig själf han bure sorgdräkt.
