att hafva gifvit sin dotter åt en man, som stod så högt i konungens ynnest.
Emellertid hade Saint-Luc nalkats sin unga maka. Denna var just icke skön, men hon hade vackra ögon, hvita tänder och en bländande hy.
— Min vän, sade hon till sin man, hur kommer det till, att man påstått, det konungen är ond på mig? Han har ju, alltsedan han kom hit, oupphörligt smålett mot mig.
— Så sade du ej, då vi stego upp från bordet; hans blick hade ju då skrämt dig.
— Men säkert var hans majestät då vid dåligt lynne; nu däremot …
— Nu är det långt värre, afbröt Saint-Luc; konungen ler med hoppressade läppar: det är ett dåligt tecken. Min stackars vän, konungen tillämnar oss helt säkert någon oangenäm öfverraskning. Ack, se ej så ömt på mig, jag ber; vänd mig hellre ryggen. Se, här kommer just Maugiron; var älskvärd emot honom.
— Min vän, anmärkte Jeanne småleende, du ger mig ett ganska besynnerligt uppdrag; om jag bokstafligen följde det, skulle man kunna tro …
— Ack! suckade Saint-Luc, det vore önskligt, om man kunde tro något sådant.
Han vände ryggen åt sin allt mer förvånade hustru och gick att uppvakta Chicot, som spelade sin roll med det löjliguste allvar.
Henrik, som emellertid begagnade sig af sin ledighet från konungavärdigheten, dansade oupphörligt men förlorade icke Saint-Luc ett ögonblick ur sikte.
Ibland ropade han honom till sig för att berätta honom någon historia, som, rolig eller ej, dock hade den verkan, att Saint-Luc gapskrattade däråt. Ibland bjöd han honom ur sin konfektdosa brända mandlar eller glacerad frukt, som Saint-Luc naturligtvis fann förträfflig. Om Saint-Luc ett ögonblick försvann för att göra les honneurs i de andra salarna, skickade konungen genast en af sina officerare efter honom, och småleende återkom då Saint-Luc till sin herre, som ej tycktes tillfreds, om han ej hade honom hos sig.
Midt under sorlet hördes plötsligt en vredgad stämma, som till och med nådde konungens öra.
— Jag tycker mig höra Chicots röst! utropade Henrik. Hör du, Saint-Luc, konungen blir ond.
