— Men skall det då innan tisdagen inträffa något, som kan hjälpa oss?
— Ja, kanske. Dag från dag afvaktar jag den händelse, som skall göra prinsen beroende af mig. Jag påskyndar denna händelse, ej blott med önskningar, utan ock med handlingar. I morgon måste jag lämna er och bege mig till Monsoreau.
— Ni måste? sade jag med en viss oro, som dock var blandad med hemlig glädje.
— Ja, svarade grefven; jag nödgas där träffa en person för att kunna påskynda den händelse, hvarom jag nyss talade.
— Och om vi om tisdag stå på samma punkt, hvad är att göra? Min Gud, min Gud!
— Hvad vill ni att jag skall företaga mot en furste, då jag ej har någon rättighet att försvara er? Ni måste gifva vika för ett oblidt öde.
— O, min far, min far! utropade jag.
Grefven betraktade mig skarpt.
— Ni afskyr mig då bra mycket? sade han.
— Åh, min herre!
— Men hvad har ni då att förebrå mig?
— Ack, ingenting; tvärtom!
— Har jag ej varit tillgifven som en vän, vördnadsfull en bror?
— Ni har i alla afseenden uppfört er som en ädel man.
— Hade jag ej fått ert löfte?
— Jo.
— Har jag en enda gång påmint er därom?
— Nej.
— Och likväl, då omständigheterna nu äro sådana, att ni har att välja mellan en ärofull och en vanhederlig ställning, vill ni hellre bli hertigens af Anjou mätress än grefve de Monsoreaus maka.
— Det säger jag icke, min herre.
— Men tag då ert beslut.
— Mitt beslut är taget.
— Att bli grefvinna de Monsoreau?
— Ja, det hellre än hertigens af Anjou mätress.
— Hellre än hertigens af Anjou mätress; alternativet är i sanning smickrande!
Jag svarade ingenting
