138
— Lika godt, sade grefven; jag förstår er. Må Gertrud söka att uppehålla dem med fagert tal till tisdagen, och om tisdag få vi se.
Dagen därpå gick Gertrud efter vanligheten ut, men hon såg ej till Aurilly. Vid hennes återkomst voro vi oroligare öfver hans uteblifvande, än vi förut varit, då han infann sig. Gertrud gick ännu en gång ut blott för att råka honom, men äfven då förgäfves.
Jag skickade henne då till grefven, men han var borta, och ingen visste, hvar han var.
Vi kände oss ensamma och öfvergifna; för första gången insåg jag hela min orättvisa mot grefven.
— O, min fröken, utropade Bussy, gör er då ej så brådt att ursäkta denne man; det är i hans uppförande något, som vi ej ännu kunna fatta, men som vi väl till slut skola få veta. —
Aftonen kom och med den nya farhågor; jag var färdig till allt hellre än att lefvande falla i hertigens af Anjou händer. Jag hade försett mig med denna dolk och föresatt mig att döda mig i prinsens åsyn, i samma ögonblick man försökte bruka våld mot mig. Vi barrikaderade dörrarna. Porten åt gatan hade tyvärr ingen regel innanför. Vi släckte lampan och ställde oss som vanligt på vår post vid fönstret.
Allt var tyst till klockan elfva, men då sågo vi fem karlar komma från gatan Saint-Antoine; de syntes rådslå och ställde sig sedan i bakhåll vid hôtel des Tournelles.
Vi började darra af fruktan, ty dessa karlar hade troligen några afsikter mot oss. Emellertid höllo de sig stilla, men en kvart efter deras ankomst sågo vi tvenne andra karlar vid hörnet af Saint-Paulsgatan. Månen skymtade fram mellan molnen, och Gertrud kunde se, att en af de två sistnämnda var Aurilly.
— Det är tyvärr prinsen och hans förtrogne, mumlade hon.
— Ja, svarade jag rysande, och de fem andra äro där för att bistå dem.
— Men de kunna inte slippa in utan att slå in porten, och vid detta buller skola grannarne komma oss till hjälp.
— Hur kan du tro, att grannarne skola göra det! De känna oss ju icke, och hvad orsak ha de väl att ge sig i
