handgemäng för att försvara oss? Olyckligtvis, Gertrud, ha vi ingen verklig försvarare utom grefven.
— Nå, hvarför nekar fröken då ständigt att bli grefvinna?
Jag suckade blott.
17.
Giftermålet. (fortsättning.)
Under tiden hade de båda personerna, som synts vid hörnet af Saint-Paulsgatan, smugit sig utmed husen och stannat utanför vår port.
Vi öppnade sakta fönstret för att lyssna.
— Är du säker på, att det är här? frågade en röst.
— Ja, nådig herre, fullkomligt säker. Det är femte huset, räknadt från Saint-Paulsgatan.
— Och tror du att nyckeln passar?
— Ja, jag har tagit aftryck af låset.
Jag fattade Gertruds arm och tryckte den krampaktigt.
— Och då vi väl kommit in? återtog samma röst.
— Då vi väl kommit in, så låt mig sörja för resten. Kammarjungfrun skall nog öppna för oss. Ers höghet har i sin ficka en guldnyckel, som är lika god som denna.
— Nå, läs upp då.
Därefter hördo vi en nyckel vridas om i låset. Men plötsligt framrusade då de personer, som tycktes stå på lur vid hôtel des Tournelles, och störtade mot prinsen, i det de ropade: Hugg ned! Hugg ned!
Jag förstod ingenting af allt detta, men anade blott, att det var någon oväntad hjälp, som kom till vår räddning.
Jag föll ned på mina knän och tackade himlen.
Prinsen behöfde emellertid blott visa sig och nämna sitt namn, så tystnade alla röster, alla värjor sänktes, och angriparne togo ett steg baklänges.
— Ja, ja, sade Bussy, det var icke prinsen, de ville åt, det var mig.
— I alla fall, återtog Diana, förmådde detta anfall prinatt aflägsna sig, och de fem ädlingarne intogo åter sin post vid hôtel des Tournelles. Det var påtagligt, att vi åtminstone för denna natt ingenting hade att frukta. Vi
