142
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Man hörde nu Sainte-Catherines tornur slå två.
— Klockan är två, utropade Diana, i det hon spratt till; och ni är ännu här!
— O, bönföll Bussy, låt mig ej gå, innan ni sagt mig allt, låt mig ej gå, innan ni sagt mig, på hvad sätt jag kan vara er nyttig! Föreställ er, att Gud gifvit er en bror, och säg åt denne bror, hvad han kan göra för sin syster.
— Tyvärr, numera ingenting, sade den unga kvinnan; det är för sent.
— Men hvad tilldrog sig dagen därpå? frågade Bussy.
— Jo, då gick Gertrud ut och träffade Aurilly, som var enträgnare än någonsin. Han nämnde dock ej ett ord om hvad som passerat natten förut, men anhöll i sin herres namn om ett möte. Gertrud låtsade samtycka, men hon bad om uppskof till onsdagen, det vill säga som till i dag, för att kunna öfvertala mig. Aurilly lofvade, att hans herre skulle vänta till dess.
Om aftonen infann sig grefve de Monsoreau. Vi berättade honom allt, undantagandes det som rörde er. Vi sade honom, att hertigen aftonen förut hade öppnat porten med en falsk nyckel, men att han, i samma ögonblick han skulle gå in, blifvit anfallen af fem män, bland hvilka voro herrarne d'Epernon och Quélus. Jag hade hört dessa tvenno namn nämnas, och jag upprepade dem för honom.
— Jag har redan hört talas därom, sade grefven; han har således skaffat sig en falsk nyckel; jag anade just det.
— Skulle man ej kunnat förändra låset? frågade jag.
— Han låter då göra en ny nyckel, svarade grefven.
— Men om man sätter reglar innanför porten.
— Då slår han in porten.
— Än den händelse, som, enligt hvad ni sade, skulle göra hertigen beroende af er?
— Är fördröjd på obestämd tid.
Jag stod förstummad och med kallsvetten på min panna. Jag insåg, att det ej fanns något annat medel att undkom ma hertigen af Anjou än att bli grefvens maka.
— Min herre, sade jag, hertigen har genom sin förtrogne gått in på att vänta till onsdags afton; jag ber, att ni infinner er här om tisdag.
— Jag skall komma, min fröken.
