Utan att tillägga ett ord steg han upp och gick sin väg. Jag följde honom med ögonen: i stället för att aflägsna sig ställde han sig bredvid hôtel des Tournelles’ mur och tycktes ha beslutat att bevaka min bostad hela natten.
Hvarje prof på denne mans hängifvenhet var ett nytt dalkatyng i mitt hjärta.
De båda dagarna försvunno fort som sekunder, och ingenting störde vår enslighet. Hvad jag led under dessa tvenne dagar, då jag lyssnade till timmarnas hastiga flykt, är omöjligt att beskrifva.
Då tisdags afton kom, var jag alldeles tillintetgjord. Jag var stum och till utseendet känslolös som en bild; endast mitt hjärta klappade våldsamt, men hela min öfriga varelse tycktes ha upphört att lefva.
Gertrud höll sig ständigt vid fönstret. Jag satt, där jag nu sitter; tid efter annan aftorkade jag kallsvetten från min panna.
Plötsligt sträckte Gertrud ut handen; men denna åtbörd, som förut skulle kommit mig att bäfva, gjorde nu ej minsta intryck på mig.
— Fröken! sade hon. Fyra karlar … jag ser fyra karlar … de komma hitåt … nu öppna de porten … de komman in.
— Må de komma, svarade jag utan att röra mig ur stället.
— Men dessa fyra karlar äro säkert hertigen af Anjou, Aurilly och tvenne af hertigens folk.
Som enda svar härpå drog jag min dolk och lade den bredvid mig på bordet.
— Ack, låt mig åtminstone gå och se efter! ropade Gertrud och skyndade till dörren.
— Ja, gör det, svarade jag.
Ett ögonblick därefter återkom Gertrud.
— Fröken, sade hon, det är grefven.
Jag gömde åter min dolk i barmen utan att säga ett ord och vände mig sedan mot grefven, som redan kommit in. Utan tvifvel häpnade han öfver min blekhet.
— Är det sant, hvad Gertrud säger, utropade han, att ni tog mig för hertigen, och att, om det varit denne, ni skulle dödat er!
Detta var första gången jag såg honom rörd. Men var denna rörelse verklig eller låtsad?
— Gertrud har gjort orätt uti att säga er det, min herre,
