Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
147

hans lifmedikus Marc Miron, hans kaplan, hvilkens namn är oss obekant, hans hofnarr Chicot och fem eller sex favoriter, hvilka för tillfället voro Quélus, Schomberg, d'Epernon, d'O och Maugiron. Vidare funnos där ett par stora vindthundar, hvilka då och då gäspande framräckte sina fina, ormlika hufvuden midt ibland denna mängd af sittande, liggande, stående, knäböjande eller halfliggande personer, och slutligen fanns där en korg med små engelska hundvalpar, hvilken korg konungen antingen höll på sitt knä eller hade hängande på ett band omkring halsen.

I taket hängde en bur af förgylld ståltråd med de vackraste turturdufvor. Till äfventyrs fuunos därjämte i den kungliga båren två eller tre apor, emedan dylika djur för tillfället voro på modet vid den siste Valois’ hof.

En madonnabild af marmor var placerad uti en förgylld nisch längst i fonden af båren. Madonnans blickar tycktes röja stor förvåning öfver hvad hon såg.

Alla den tidens smädeskrifter både på vers och prosa, och de voro ej få, gjorde också den kungliga båren den äran att ganska ofta sysselsätta sig med den samma och hedra den med benämningen Noaks ark.

Konungen hade sin plats just nedanför madonnabilden. Vid hans fötter sutto Quélus och Maugiron och flätade band, hvilket var en af den tidens allvarsammaste sysselsättningar för unga personer, och i hvilken konst somliga hunnit utomordentligt långt. I ett hörn satt Maugiron och sydde sitt vapen i tapisseri med en ny devis, den han trodde sig ha uppfunnit, men den han endast återfunnit. I ett annat hörn språkade kaplanen och läkaren. D'O och d'Epernon, med sömnen ännu i ögonen, tittade då och då ut mellan gardinerna och gäspade i kapp med vindthundarna. Slutligen såg man Chicot sitta på ett af fotstegen, med benen hängande utanför håren för att efter behag kunna stiga ur och i, och man hörde honom oafbrutet ömsom sjunga psalmer, uppläsa smädeskrifter eller enligt tidens rådande vurm sätta ihop anagram, och uti hofmännens namn visste han att utleta anspelningar, som voro i hög grad oangenäma för den, hvars personlighet han på detta sätt angrep.

Då man hunnit till Place du Châtelet, började Chicot stämma upp en psalm.

Kaplanen vände sig då om och rynkade ögonbrynen.