148
— Chicot, min vän, sade konungen, akta dig. Tyga till mina favoriter så mycket du vill, var gärna elak mot mig själf, säg hvad du behagar om vår Herre, ty Gud är god, men stöt dig icke med kyrkan.
— Tack för rådet, min son, sade Chicot, jag såg ej vår vördige kaplan, som ju helst vill vara ostörd, i synnerhet under måltidstimmarna. Inga psalmer, säger du; du talar som en krona. Det är för gammalmodigt; i stället vill jag sjunga för dig en spritt ny visa.
— På hvilken melodi? frågade konungen.
— Alltid på samma melodi, svarade Chicot och började med full hals sjunga:
Kung Henrik är skyldig fem tjog millioner …
— Jag är skyldig mer än det, sade Henrik; din vismakare är illa underrättad, Chicot.
Chicot återtog utan att låta störa sig:
Kung Henrik är skyldig sju tjog millioner,
och för att betala den stora skuld
hans gunstlingar göra för bjäfs och galoner,
nationen mister båd’ gods och guld.
Ja, stackare den, som råkar ut
för dylika hajar; han måste till slut
uppslukad bli eller själf sig sälja
åt dessa odjur, som allting svälja.
— Bra, sade Quélus, allt under det han flätade på sina sidenband, du har en vacker röst, Chicot, lât höra den andra versen, min vän.
— Hör på, Valois, sade Chicot utan att bevärdiga Quélus med ett svar, befall dina vänner att ej kalla mig vän, det förolämpar mig.
— Tala på vers, Chicot, sade konungen, din prosa är ej bevändt med.
— Må göra, svarade Chicot och började åter:
En sådan klädsel och sådant språk
en hederlig kvinna ej ville bruka,
och hufvudet vända de ej utan bråk,
ty kråset ej hör just till de mjuka.
Ack, titta, on sådan stärkelse rar!
Och ändock ej duger i våra dar
med hvete att stärka, då risgryn man har.
