Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12

inte den rätte Henrik, tokarnes konung? Den du går till är Chicot, min hofnarr, han, som gör så många galenskaper, att jag ibland kan kikna af skratt.

Bussy gick emellertid fram till Henrik, men denne sade:

— Hör ni ej, herr de Bussy, att man ropar på er?

Och under sina gunstlingars gapskratt vände konungen den unge krigaren ryggen.

Bussy rodnade af harm men låtsades taga konungens tillsägelse för allvar, och utan att synas märka hofmännens gäckande löje, vände han sig till Chicot och sade:

— Ack, förlåt, sire! Det finnes konungar, som till den grad likna narrar, att ni måste ursäkta mig, då jag tagit er hofnarr för konung.

— Hm! mumlade Henrik, hvad är det han säger?

— Ingenting, sire, sade Saint-Luc, som hela denna afton tycktes spela rollen af fredsstiftare.

— Hör på, herr Bussy, det är verkligen oförlåtligt, sade Chicot och höjde sig på tåspetsarna, alldeles som Henrik brukade göra, då han ville se majestätisk ut.

— Ursäkta, sire; jag var tankspridd.

Det var väl era pager skulden till, sade Chicot i missnöjd ton. Ni ruinerar er för era pagers skull: det är att göra ingrepp i våra rättigheter.

— Hur så? frågade Bussy, som insåg, att, då han svarade narren i samma ton, det löjliga skulle återfalla på konungen. Vågar jag bedja ers majestät förklara sig?

— Gyllenduk åt sådana där lymlar! återtog Chicot och pekade på pagerna, medan ni, en ädling, en Clermont, nästan en furste, kommer klädd i blott svart sammet.

— Sire, återtog Bussy och vände sig till favoriterna, saken är, att, när man lefver på en tid, då lymlarne äro klädda som furstar, tror jag det röja god smak hos furstarne att kläda sig som lymlar för att skilja sig från dessa.

Detta fick de praktfullt klädda gunstlingarne för deras hånlöje en stund förut.

Henrik såg på sina af harm bleknande vänner, hvilka endast tycktes vänta på ett ord af sin herre för att störta på Bussy. Quélus, som var mest uppbragt på denne, med hvilken han, så framt ej konungen uttryckligen förbjudit det, säkert långt före detta kommit i handgemäng, förde redan handen till värjfästet.