— Är det åt mig och mina vänner det där är ämnadt? sporde nu Chicot.
I det narren sade dessa ord, antog han ett så löjligt utseende af förolämpad värdighet, att hälften af sällskapet brast i skratt. Den andra hälften skrattade ej, hvilket var helt naturligt, emedan den just var föremål för åtlöjet.
Emellertid hade trenne af Bussys vänner, hvilka anade oråd, närmat sig honom. Dessa voro d'Entragues, Livarot och Ribeirac.
Saint-Luc gissade, att Bussy kommit på prinsens vägnar för att tillställa en skandal. Han blef allt mer och mer orolig, skyndade fram till Quélus och, i det han lade handen på hans värjfäste, ropade han:
— I Guds namn, min vän, sansa dig!
— Sansa dig själf, svarade denne. Den där lurken måttar såväl åt dig som åt mig; den, som säger något om en af oss, säger det om oss alla, och den, som säger något om oss alla, förolämpar konungen.
— Quélus! Quélus! återtog Saint-Luc, kom då ihåg hertigen af Anjou, som gömmer sig bakom Bussy och är så mycket vaksammare, emedan han är frånvarande, så mycket mer att frukta, eftersom han är osynlig. Du vill väl ej förolämpa mig med att tro mig vara rädd för drängen; det är endast hans herre jag fruktar.
— För tusan! ropade Quélus, hvad har man att frukta, då man tillhör konungen af Frankrike? Om vi våga oss i faran för honom, så skall han försvara oss.
— Ja dig, ja; men mig … återtog Saint-Luc nedslagen.
— För katten! sade Quélus, hvarför gifte du dig, då du vet, hur afundsjuk konungen är om sina vänner?
— Hvar och en är sig själf närmast, tänte Saint-Luc, och som jag vill lefva i ro, åtminstone de första fjorton dagarna af mitt äktenskap, så skall jag bjuda till att göra hertigen af Anjou till min vän.
Med denna föresats lämnade han Quélus och gick bort till Bussy.
2.
Saint Luc's bröllop (fortsättning).
Efter sitt gäckande utfall höjde Bussy stolt hufvudet och tycktes afvakta ett svar. Men hvarje mun var förstummad.
