158
— Jag skulle gärna vilja följa med dem in, tänkte Chicot; men för att kunna göra det fattas mig tvenne oundgängliga saker: först och främst den vördnadsbjudande kåpan och för det andra det där tecknet, som de uppvisa för brodern portvakten; ty de äro bestämdt försedda med något tecken. Ack, broder Gorenflot, broder Gorenflot, om jag nu hade dig här till hands, min värde vän!
Detta utrop undföll Chicot vid minnet af en af genoveverordens värda munkar, Chicots vanliga bordskamrat, då han händelsevis ej spisade i Louvren.
Munkarne fortforo emellertid att inströmma i klostret i så stor mängd, att man kunnat tro, det halfva Paris’ befolkning tagit kåpan, och utan att tröttna synade portvakten deras händer med samma uppmärksamhet.
— Man skall få se, sade Chicot för sig själf, att det är någonting ovanligt, som förehafves i afton. Jag vill hålla ut med mitt spionerande. Klockan är nu half åtta, och allmoseinsamlingen är gjord. Jag bör således kunna träffa broder Gorenflot på Ymnighetshornet, ty just nu är timmen för hans aftonmåltid.
Chicot gaf hästen sporrarna och satte af i fullt galopp till gatan Saint-Jacques, där värdshuset Ymnighetshornet låg, flitigt besökt af studenter och dryckesälskande munkar.
Chicot var känd där, visserligen ej som en daglig kund, men som en af de hemlighetsfulla gäster, hvilka emellanåt kommo för att offra några guldstycken och en del af sitt förnuft på mäster Claude Bonhomets värdshus.
19.
Broder Gorenflot.
Det var en af dessa kalla vinteraftnar, då man finner den flammande brasan, som lyser genom en värdshussals fönster, i dubbelt mått inbjudande.
Chicot inträdde först i salen, där han nyfiket såg sig omkring i alla vrår, men då han ej bland mäster Claudes gäster fann den han sökte, gick han helt hemmastadd ut i köket.
