Värden stod där, fördjupad i läsningen af en andlig bok, medan han afvaktade, att flottet i en ofantlig stekpanna skulle smälta och uppnå nödig värmegrad för att till stekning mottaga en hop hvitling. Då Chicot inträdde, lyfte mäster Bonhomet upp hufvudet.
— Jaså, det är ni, min herre, sade han, i det han slog igen sin bok. God afton och god aptit!
— Tack, min vän, för denna dubbla tillönskan, ehuru hälften af den är lika mycket till er egen fördel som till min. Men det kommer dock an på.
— Hur så? Hvad menar ni med det?
— Jo, ni vet ju, att jag inte tycker om att äta ensam.
— Om så är, min herre, sade Bonhomet och lyfte på sin gröna mössa, så skall jag göra er sällskap.
— Tack, min käre värd! Jag vet, att ni är en ganska god bordskamrat; men saken är, att jag söker en annan.
— Broder Gorenflot kanhända? frågade Bonhomet.
— Just så, svarade Chicot; har han börjat sin aftonmåltid?
— Nej, inte ännu. Men skynda er emellertid.
— Hvarför skall jag skynda mig?
— Jo, ty om fem minuter har han slutat.
— Broder Gorenflot har ännu inte börjat sin aftonmåltid, och skall ändock inom fem minuter ha slutat, säger ni?
— Min herre, sade mäster Claude, det är i dag onsdag, och fastan börjar.
— Nå, än se'n? yttrade Chicot med en ton, som antydde, att han hade föga förtroende till Gorenflots religiösa samvetsgrannhet.
— Ja, hvad vet jag? sade Claude med en åtbörd, som påtagligen uttryckte: Jag förstår inte mer än ni af allt detta, men det är dock emellertid så.
— Bestämdt, återtog Chicot, är något i olag hos hans lekamliga människa. Fem minuter bara för Gorenflots aftonmåltid! I dag är det mitt öde att bli vittne till underbara saker.
Chicot styrde nu sina steg till ett litet enskildt rum, hvars med glasrutor och rödrutig yllegardin försedda dörr han sköt upp. Därinne varseblef han vid skenet af ett oputsadt ljus den värde munken, som liknöjdt på sin tallrik kringrörde en klen portion i vatten kokad spenat, den
