nas blod, men jag skattar dock högt ändamålet med det heliga förbund, vi hålla på att grunda.
— Nu gäller det att hålla öronen öppna, tänkte Chicot; den där La Hurière var, om jag ej missminner mig, en ursinnig kättaremördare och bör stå högt hos Ligan.
— Tala, tala, sade flera röster på en gång.
La Hurière, som nu fann stunden inne att utveckla sina gåfvor som vältalare, hvartill han sällan hade tillfälle, ehuru han trodde sig född till talare, tänkte efter ett ögonblick, hostade och återtog:
— Om jag ej bedrar mig, mina bröder, så är det enskilda kätteriets utrotande ej det, som ensamt sysselsätter oss. De goda fransmännen måste äfven vara förvissade om att aldrig behöfva räkna någon kättare bland de furstar, som äro kallade att styra dem. Nåväl, mina bröder, på hvad punkt stå vi i detta hänseende? Frans II, som lofvade att vara nitisk i tron, har dött barnlös, Karl IX, som var nitisk, har äfven dött barnlös. Konung Henrik III, hvars tro och handlingar det ej anstår mig att granska och bedöma, skall troligen äfven komma att dö barnlös; återstår sedan hertigen af Anjou, som ej allenast också är utan barn, utan dessutom synes ljum för den heliga Ligan.
Här afbröts talaren af flera röster, bland hvilka man igenkände öfverhofjägmästarens; denne yttrade: Hvarför ljum? Hvad är det, som föranleder er att säga så?
— Jag säger ljum, emedan han ännu icke slutit sig till Ligan, ehuru den högt ansedde broder, som nyss uppropade mig, uttryckligt på hans vägnar lofvat det.
— Hvem har sagt, att han ej slutit sig till oss? återtog samma röst; nya medlemmar äro ju nyss anmälda. Ni har ej rätt att misstänka någon, så länge ej namnsedlarna blifvit öppnade.
— Det är sant, sade La Hurière, jag skall då vänta ännu något litet; men efter hertigen af Anjou, som också är dödlig och barnlös … ty man bör märka, att de dö unga inom den ätten … hvem tillfaller då kronan? Jo, den vildaste hugenott man kan tänka sig, en renegat, en dubbel affälling, en Nebukadnezar.
Fanatiska bifallsrop afbröto nu La Hurière.
— Ja, jag menar Henrik af Béarn, mot hvilken detta förbund förnämligast bildat sig, Henrik af Béarn, den man
