— Ers höghet har ju kommit hit frivilligt?
— Fullkomligt frivilligt.
— Hvem har då underrättat er om den heliga hemlighten?
— En man, som är nitisk för religionens sak, grefve de Monsoreau.
— Nåväl, sade nu i sin ordning hertigen af Guise, nu, då ers höghet är en af de våra, täckes ni ha den godheten att säga oss, hvad ni ämnar göra för den heliga Ligans väl?
— Jag tänker på allt sätt tjäna den romersk-katolska religlonen, svarade nykomlingen.
— För tusan! sade Chicot för sig själf, det är på min ära bra enfaldigt folk, som gömmer sig för att säga slika saker. Hvarför föreslå de ej detta helt öppet för min höge herre Henrik III? Allt det där skulle just vara i hans smak. Processioner, späkningar, kätteriets utrotande liksom i Rom, bål liksom i Flandern och Spanien. Besitta mig, har jag inte lust att gå ur min biktstol och äfven presentera mig, så innerligt har den gode hertigens af Anjou tal rört mig! Fortfar, du majestätets värdige broder, ädle fåne, fortfar!
Liksom hade hertigen af Anjou varit känslig för denna uppmaning, fortfor han verkligen och yttrade:
— Men religionens intresse är ej det enda mål, dessa ädlingar böra eftersträfva. Hvad mig angår, har jag äfven haft ett annat i sikte.
— Hvaba? tänkte Chicot. Jag är också adelsman; och det där angår mig lika mycket som de andra; tala, Aujou, tala.
— Ers höghet, man lyssnar med största uppmärksamhet, sade kardinalen.
— Och våra hjärtan klappa af hopp, inföll hertigen af Mayenne.
— Jag vill då förklara mig, återtog hertigen af Anjou, i det han med sin oroliga blick sökte genomtränga dunklet i kyrkan, liksom ville han öfvertyga sig om, att hans ord ej skulle nå andra öron än dem som vore värdiga att mottaga förtroendet.
Grefve de Monsoreau förstod prinsens oro och lugnade honom genom ett smålöje och ett uttrycksfullt ögonkast.
— Ja, fortfor hertigen, i det han ovillkorligt sänkte rös-
