188
ten, då en ädling betänkt, hvad han är skyldig sin Gud, så tänker han sedan på …
— På sin konung, hviskade Chicot.
— På sitt land, fortsatte hertigen, och han gör sig den frågan, om hans land verkligen är i åtnjutande af den ära och det välstånd, som det kunde äga; ty en värdig ädling anser sig ha först sin Gud och sedan sitt land att tacka för de fördelar, han åtnjuter.
Lifliga bifallsyttringar hördes.
— Nå, än den stackars kungen då? sade Chicot för sig själf.
— Jag frågade mig då, fortfor hertigen, hvars utstående kindknotor så småningom öfverdrogos af en feberaktig rodnad, jag frågade mig, om mitt land åtnjöte den fred och den sällhet, som detta sköna och härliga Frankrike förtjänar, och med smärta såg jag, att så icke var. I sanning, mina bröder, staten är ett rof för stridiga viljor, alla nästan lika mäktiga. I följd af svagheten hos den styrande viljan, hvilken glömmer, att den till sina undersåtars bästa bör behärska allt, och ej annat än för ögonblicket ihågkommer denna kungliga grundsats, men då nästan alltid så olämpligt, att dess maktspråk snarare skada än gagna, är det utan tvifvel Frankrikes onda genius eller dess styresmans blindhet, som man måste tillskrifva det onda. Men ehuru vi äro okunniga om den rätta källan därtill eller blott misstänka den, är olyckan ej dess mindre verklig, och jag för min del anklagar för det onda, som sker, mindre konungen själf än de brott, som Frankrike begått mot religionen, och de gudlösheter, som blifvit föröfvade af vissa bland konungens falska vänner. Detta, mina herrar, har öfvertygat mig, att jag, för att kunna tjäna både kyrkan och tronen, bör förena mig med dem, hvilka genom alla medel sträfva att utrota kätteriet och störta trolösa rådgifvare. Detta, mina herrar, är hvad jag vill göra för Ligan, i det jag förenar mig med den.
— Aha, mumlade Chicot, nu sticker räfven fram.
Detta hertigens af Anjou tal, som kanske förefallit våra läsare något för långt, emedan de genom trenne sekel äro skilda från denna tidpunkts politik, hade till den grad intresserat åhörarne, att de flesta bland dem närmat sig prinsen för att ej förlora en enda stafvelse.
Skådespelet var i sanning sällsamt. Alla hade slagit ka-
