om ett ögonblicks uppmärksamhet. Vi äro beslutsamma män, och ändock frukta vi att tala öppet med hvarandra. Vi äro män med förstånd, och ändock fästa vi oss vid småaktigheter. Välan, mina herrar, mer mod, mer djärfhet, mer öppenhjärtighet! Det är ej om konung Henriks gunstlingar det nu handlar och icke heller om den svårighet, vi ha att nalkas hans majestäts person. Hvad som bekymrar alla, mina herrar, är följande: Vår nuvarande regering är sådan, att den ej kan fördragas af franska adeln: litanior, despotism, vanmakt, orgier, slöseri vid fester, som komma hela Europa att le af medömkan, njugghet i allt, hvad krigsmakten och konsterna beträffar. Ett sådant handlingssätt är hvarken okunnighet eller svaghet; det är vanvett, mina herrar.
En hemsk tystnad följde på öfverhofjägmästarens ord. Intrycket däraf var så mycket djupare, som hvar och en inom sig tänkte, hvad denne nu högt yttrade, så att hvar och en spratt till liksom vid ett eko af sin egen stämma och ryste vid tanken på att i allo vara af talarens mening.
Grefve de Monsoreau, som väl förstod, att denna tystnad endast var tecken till bifall, fortfor:
— Skola vi lefva under en overksam och slö konung i det ögonblick, då Spanien tänder bålen; då Tyskland ser nya kätterska sekter framträda i klostrens skugga, då England med sin oböjliga politik hugger af både idéer och hufvuden? Alla nationer arbeta ärofullt på något. Vi däremot, vi sofva. Förlåten mig, mina herrar, att jag yttrat detta i närvaro af en så stor furste, som kanhända af familjefördom skall tadla min djärfhet; sedan fyra år, mina herrar, styras vi ej af en konung, utan af en munk.
Nu bröt det löst. Dessa nyss så lugna och kallt beräknande män stojade som galningar.
— Ned med Valois, skrek man; ned med munken Henrik! Låt oss till styresman få en ädel furste, en ridderlig konung, en tyrann, om så fordras, men inte en munk!
— Mina herrar, mina herrar, sade skrymtaktigt hertigen af Anjou, förlåten, jag besvär er därom, min bror, som bedrar sig själf eller, rättare sagdt, blir bedragen! Låten mig få hoppas, mina herrar, att Ligans vaksamma mellankomst och våra föreställningar skola återföra honom på rätta vägen.
— Hväs, orm, hväs! sade Chicot för sig själf.
