Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

190

föreskrifter, huru vi böra gå till väga i afseende på dessa konungens falska vänner, om hvilka vi nyss talade.

— Ingenting är enklare, svarade prinsen med det slags feberaktiga exaltation, som hos svaga själar ersätter modet. Då giftiga parasitväxter frodas på ett fält, hvars rika skörd de förstöra, måste man med rötterna upprycka detta skadliga ogräs. Konungen är omgifven, icke af vänner, utan af hofmän, som fördärfva honom och gifva Frankrike och kristenheten en ständig skandal.

— Det är sant, sade hertigen af Guise med dof röst.

— Dessutom, återtog kardinalen, hindra dessa hofmän hans majestäts verkliga vänner, att nalkas honom, hvilket dock är en rättighet, som tillkommer våra ämbeten och vår börd.

— Låtom oss då, inföll häftigt hertigen af Mayenne, låtom oss då åt de öfriga anhängarne af Ligan lämna omsorgen att skydda religionen. Vi åter ha annat att tänka på. Det finnes personer, som trotsa oss, som skymfa oss, som ständigt fela i vördnad mot den furste, vi framför alla andra vörda och som är vårt öfverhufvud.

Hertigens af Anjou panna betäcktes af rodnad.

— Låtom oss, fortfor Mayenne, ända till sista man förgöra denna fördömda afföda, som konungen riktar på vår bekostnad, och må hvar och en af oss förbinda sig till att döda en af dem. Vi äro här trettio tillsammans; låt oss räkna, hur många de äro.

— Det är klokt taladt, sade bertigen af Anjou, och ni har redan uppfyllt ert åliggande, hertig af Mayenne.

— Det, som redan är gjordt, räknas icke, svarade denne.

— Ni måste äfven lämna oss något att göra, nådig herre, sade Entragues. Jag åtager mig Quélus.

— Och jag Maugiron, sade Livarot.

— Och jag Schomberg, tillade Ribeirac.

— Godt, godt! återtog hertigen; och så ha vi Bussy, min tappre Bussy, som nog skall åtaga sig ett par af dem.

— Än vi då. än vi då? ropade alla ligisterna.

Grefve de Monsoreau framträdde nu.

— Aha, tänkte Chicot, som nu ej skrattade längre. Här ha vi öfverhofjägmästaren, som äfven vill vara med om jakten.

Chicot bedrog sig.

— Mina herrar, sade grefve de Monsoreau, jag anhåller