Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

202

katens närvaro, hade den besynnerligaste verkar på den stackars ligisten; han utbrast i ett konvulsiviskt skratt, som förrådde den högsta grad av förskräckelse.

— Min bror Karl skämtar bara, sade Henrik af Guise till den bleknande advokaten, och vi veta, att ni är oss trogen; det har ni vid många tillfällen bevisat. Emellertid har jag på förhand tagit mina mått och steg. Pierre de Gondy skall föra detta stamträd till Rom, men utan att veta, hvad det är för något. Påfven skall gilla eller ogilla det, utan att Gondy har någon kunskap därom. Ni, Nicolas Davis, skall resa nästan samtidigt med honom och invänta honom i Châlons, i Lyon eller Avignon, enligt de befallningar, ni af oss erhåller. På det sättet är i den ende, som känner hemligheten af uppdraget. Ni ser således, att ni städse är och förblir vår förtrogne.

David bugade sig.

— Du vet, på hvad villkor, arme vän, mumlade Chicot: på villkor att bli hängd, om du gör något snedsprång; men var lugn; ty jag svär vid den heliga Genoveva, att du för ögonblicket sväfvar mellan tvenne galgar, men att den, som är dig närmast, käre vän, är just den jag ämnar dig.

De tre bröderna satte nu åter på sig sina kåpor, hvarefter de jämte systern lämnade kyrkan. David följde dem.

Portvakten stängde porten efter dem, släckte lampan i koret och aflägsnade sig sedan.

Fem minuter, som föreföllo Chicot ganska långa, förflöto utan att något vidare störde tystnaden och mörkret.

— Godt, sade gascognaren, nu tycks då ändtligen komedien vara slut. Det är tid att söka aflägsna sig.

Chicot, som, efter det han sett grafvarna öppna sig och biktstolarna vara bebodda, hade öfvergifvit sin första idé att till morgonens inbrott kvarstanna i kyrkan, smög sig försiktigt ur sitt gömställe. Han hade förut i ett hörn varseblifvit en stege, som syntes ämnad att begagnas vid fönstrens rengöring. Han förlorade ej ett ögonblick. Med händerna famlande framför sig, smög han sakta framåt och lyckades att utan buller komma till stegen, den han sedan uppreste mot ett fönster. Vid månens sken såg han, att han ej irrat sig i sina beräkningar: fönstret vette åt klostrets kyrkogård, som gränsade till Bordellegatan.

Chicot öppnade fönstret, satte sig grensle däri, och med den styrka och den färdighet, som glädjen eller fruktan