ständigt ingifva, drog han stegen åt sig inifrån och flyttade den öfver till den yttre sidan. Då han väl nedkommit på marken, gömde han stegen i en häck, smög sig sedan fram till muren, som skilde honom från gatan, och klättrade öfver, ej utan att rycka lös några stenar, som rullade ned på gatan.
Då Chicot hunnit så långt, gaf han sig ett ögonblicks tid att andas ut. Med några skråmor hade han undsluppit en fars, hvarunder han mer än en gång känt, att hans lif stod på spel. Han styrde nu sin kosa till gatan Saint-Jacques och stannade ej förr än vid värdshuset Ymnighetshornet, där han knackade på.
Mäster Claude Bonhomet kom själf och öppnade. Han var en man, som visste, att allt omak betalar sig, och som mer räknade på extra förtjänster än på de vanliga.
Vid första ögonblicket igenkände han Chicot, oaktadt denna gått bort som en ädling och återkom som munk.
— Ah, är det ni, min herre? sade han; välkommen!
Chicot stack åt honom en écu.
— Hur är det med broder Gorenflot? frågade han.
Ett bredt grin drog öfver värdshusvärdens anlete; han öppnade dörren till det lilla rummet och sade:
— Se själf.
Broder Gorenflot snarkade ganska riktigt på samma ställe, där Chicot lämnade honom.
— För tusan, min vördnadsvärde vän! sade gascognaren, utan att ana det har du haft en märkvärdig dröm.
23.
Reskamraten.
Dagen efter dessa händelser skulle vår läsare, om han färdats på vägen från Paris till Angers, kunnat mellan Chartres och Nogent varsebli tvenne ryttare, en ädling med sin page.
Kvällen förut hade dessa ryttare på löddriga hästar ankommit till Chartres; den ena af hästarna hade till och med störtat utanför domkyrkan, och som det just var vid den tiden de trogne gingo i mässan, hade det för Chartres’
