18
Antoine? Jag skall ej vika ett steg från denna väg, var säker på det.
Bussy bugade sig och gick, i det han högt yttrade till d'Entragues:
— Man kommer ej ur fläcken med de där människorna; låt oss lämna dem.
Bussy och hans vänner aflägsnade sig, under det de flera gånger vände sig om och blickade tillbaka.
Gunstlingarne stodo helt lugnt kvar och tycktes ha föresatt sig att ej märka någonting.
Då Bussy skulle passera genom den sista salongen, där fru de Saint-Luc befann sig, gaf hennes man henne ett tecken. Med den hos kvinnor egna skarpsyntheten förstod Jeanne genast detta tecken; hon skyndade bort till ädlingen och sade:
— Ack, herr de Bussy, man talar för närvarande ej om annat än en sonett, som man påstår ni författat.
— Mot konnugen, min fru?
— Nej, men till drottningens ära. Ack, läs upp den för mig, jag ber.
— Gärna, min fru, sade Bussy, hvarefter han bjöd armen åt fru de Saint-Luc och aflägsnade sig med henne, under det han uppläste sonetten.
Emellertid hade Saint-Luc oförmärkt närmat sig gunstlingarne. Quélus sade nu:
— Villebrådet skall ej bli svårt att följa på dylika spår. Alltså, vid hôtel des Tournelles, nära Porte Saint-Antoine.
— Tar hvar och en sin betjänt med? frågade d'Epernon.
— Nej, nej, svarado Quélus. Jag hatar honom visst, men jag skulle blygas öfver, att en drängs käpp vidrörde honom; därtill är han för god adelsman.
— Gå vi alla sex på en gång? frågade Maugiron.
— Alla fem och inte alla sex, anmärkte Saint-Luc.
— Ack, det är sant; vi höllo på att glömma, att du firat bröllop i dag, sade Schomberg.
— Mina herrar, sade Saint-Luc; det är ej min hustru, som håller mig kvar, utan konungen.
— Huru? Konungen?
— Ja, hans majestät vill, att jag skall följa honom tillbaka till Louvren.
De unga männen sågo på hvarandra med ett smålöje, hvilket Saint-Luc fåfängt sökte tyda.
